Den här kom på svenska för ett par år sedan och jag har bara hört bra om den. Den kallar sig roman för det gör ju nästan alla böcker med konstnärliga anspråk, men ingen van läsare blir väl förvånad av att den blandar in självbiografi och essä.
Stepanova vill skriva sin släkts historia – inte oväsentligt att den är judisk – men förstummas vid första ansatsen av hur lite det finns att veta om den. Människorna förefaller henne anonyma, rentav medvetet intetsägande, familjeberättelserna är opålitliga brottstycken, bevarade klenoder godtyckliga föremål. Berättelsen om hennes släkt saknar sammanhang och riktning "och boken om min släkt kom därför inte heller att handla om min släkt utan om någonting annat. Om hur minnet fungerar och om vad det kräver av mig". Just så: omlott med citerade brev och vykort från tidigt nittonhundratal gör hon resonerande exkurser om hur minnen konstrueras socialt, hur de medieras i skrift och bild, hur de struktureras för att skapa mening. Hon jämför tekniker och inställningar till att bevara minnen förr och nu, hur måleriet, fotografiet och sociala medier har förändrat vår syn på identiteten över tid.
Anslaget, om än inte ämnet, för genast tankarna till Olivia Laings Den ensamma staden. Jag hade svårt för den och jag tillskrev det översättningen, som misslyckades att omvandla ett anglosaxiskt idiom till naturlig svenska. Men jag hade nog fel. Jag snubblar mig igenom den här boken på precis samma sätt, och den är ju rysk i original. (Man bör väl nämna att översättaren heter Nils Håkanson. Översättningskritik: han behärskar inte felfritt gammalstavning.) Min aversion måste ha med genren att göra. Jag tror att jag avskyr den här genren, så som man bara kan avsky något när man inte riktigt förstår varför. Det är något i tilltalet som irriterar, och det är ingen stimulerande retning. Hon lägger sig stilistiskt mellan programblad till en konstutställning och initierad dödsruna över en serie betydande kulturpersonligheter (så många namn på konstnärer, forskare och essäister!), med okänsligt infogade dagsboksinslag däremellan. Det skapar en onaturlig spänning mellan formellt bunden prosa och förment känsla. Biografiska fakta om författarens inflytt i Berlin bildar inte ram utan enbart kontur åt en följd av opersonliga reflektioner om något annat. En halvsida kan väva snårig syntax av abstrakta begrepp – rösten är kall och tom som lagboken – och i nästa ögonblick är något "häpnadsväckande" eller "plågsamt". Men inget har övertygat mig om att berättaren kan uppleva häpnad eller plåga som en människa. Jag fordrar att texten bevisar det för mig. Det räcker inte att ämnesinnehållet är tungt. Kanske gör det det för vissa läsare? Det handlar om judenhetens kollektiva trauma. Jag är ingen välvillig läsare av vittneslitteratur och klarar bara av det när patos är assimilerat i en njutbar stil. Annars blir jag felfinnare.
Det hjälper inte att många referenser kräver mer än skaplig allmänbildning och att diskussioner om särskilda konstnärskap ofta börjar med slutsatserna innan konstnären presenterats. Jag köper inte heller vissa underförstådda antaganden, som verkar extrapolerade från den judiska erfarenheten. "I dagens Europa, med dess knappt läkta sår och svarta hål och andra spår efter folkfördrivningar och folkmord, är ett välbevarat familjearkiv en ovanlighet." Är det verkligen så? Jag vet att det är klädsamt att empatisera med människor som utsatts för övergrepp och flykt, men att svälja detta gränsar till appropriering. Några resonemang om fotografiet var intressanta men det räckte inte för att jag skulle läsa mer än ganska exakt hälften av drygt femhundra sidor.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar