Pleijel har jag inte läst förut och det känns bra att bekanta sig lite med ett så välkänt namn.
Romanen baserar sig på den verkliga händelsen att Agatha Christies släktingar år 1969 beställde hennes porträtt av konstnären Oskar Kokoschka. Hon känd för sina deckare förstås, han för sin expressionistiska konst och inte minst förhållandet med Alma Mahler, Gustav Mahlers fru. Dottersonen Mathew tar kontakt med Kokoschkas agent och efter lite knorrande beviljar målaren förfrågan. Det blir sex sittningar hemma hos mrs Christie.
De är båda i åttioårsåldern och har mycket att se tillbaka på i livet. Modellen måste öppna sig och samtala för att porträttet ska kunna få liv. Men Christie är tillknäppt och professionell. Barsk rentav. Hon säger sig skriva endast för att slippa sig själv. Kokoschka berättar om sin ungdom i Wien, sina kärlekar, sin konst. För honom är konsten liv och livet konst – en omöjlig romantiker i Christies ögon, realistiskt verklighetsbejakande i hans –, hur som helst blir hon nyfiken och börjar prata hon med. På sitt sätt. Han har fångat henne med en makaber pygmalionhistoria, hon låter slutligen undpysa sig om när hon tog in på hotell under falskt namn och var försvunnen i tio dar, till omvärldens uppståndelse. Nog var det att skapa sig själv genom konsten, antyder Kokoschka. Nej, konst och liv är två olika ting, insisterar hon åtsnörpt, men har nog tagit åt sig något ändå.
En vacker liten berättelse om konsten, döden och kärleken, just som boken utlovar i baksidestexten. Stilen är avskalad, som om ålderns vishet vet att rensa bort det oväsentliga.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar