När Samuel Johnson väl hade dött kunde adjutanten Boswell publicera sin egen dagbok från resan i Skottland utan risk att krossas under den store mannens tyngd. Johnsons bok var rak och koncis, Boswell tar det utrymme han behöver. Han anser sig nog behöva en del för att göra ämnet rättvisa. Ämnet är Samuel Johnson. Redan inledningen meddelar explicit att denne var en sällsynt beundransvärd man vars kärvare sidor bara accentuerade hans geni, en ytterst lärd person begåvad med en enastående subtil humor och talang för bitska fyndigheter. En riktig brittisk herre alltså. Boswell döljer inte sin stolthet över att ha fått vandra i Johnsons skugga.
Dag för dag gör man etapper hos olika värdfolk, McDenochden och McSiochså. Dessas inbördes släktförhållanden utreds, eller man redogör för vad någon tidigare bekant till en granne har sagt i ett brev till en samtida vetenskapsman vars namn jag aldrig hört. Inget hindrar att brevet i fråga citeras in extenso (inklusive en dikt på latin). Umgänget refereras till övervägande del genom återgivande av de mest minnesvärda replikväxlingarna, där Johnson varit mittpunkten. Johnson är rolig ibland, obegriplig ibland (min engelska gör väl sitt till), rätt ofta bara inget särskilt. Han yttrar sig om allt från politik och religion till matlagning och barnuppfostran. Somligt är relevant, hans åsikter om skottarnas emigration till Amerika till exempel (skarpt ogillande). Men mycket är nästan löjligt trivialt. Boswell förundras över en bokhandels skyltning av två konkurrerande böcker i samma ämne sida vid sida: skadar de inte varandra? Nej, avkunnar Johnson, det sporrar samtalet och gynnar båda böckerna om läsarna är splittrade. Salomo har talat, han tultar runt med sina kloka ord i varjehanda angelägenhet och Boswell är honom storögt i hasorna för att inte gå miste om en värdefull sentens att överantvarda till eftervärlden.
Jag brukar tänka tillbaka på en anekdot i Evert Taubes Berättelser under ett fikonträd, där en ung, berusad Taube blir påklädd (eller avklädd?) sina militärstövlar av Karlfeldt och Albert Engström (eller Heidenstam?) – nåväl, detaljer; jag minns att jag skrattade gott åt den scenen, men inser i efterhand att det roliga nästan enbart bestod i att aktade personager stötte samman i en så ynklig situation. Något av samma effekt kan säkert den här boken åstadkomma på en läsare bildad i anglosaxisk tradition. Här får man se den höge Johnson i all sin raffinerade vardaglighet. Men utan relation till de inblandade är det svårt att uppbåda varaktigt intresse. Jag kom 115 sidor och låter det vara bra så.
Något roar det att jämföra Boswells bok med Johnsons. De fördomar och tolkningar som löper outsagda hos Johnson kommer här fram explicit. Han ska ha sagt sig vara i Skottland för att se "vilda ting och udda sätt", inte undra på att han fick se det. Det framkommer tydligt i replikerna hur Johnson värdesätter civilisation och ordning och reda framför det mesta. Intressant för den som intresserar sig för honom, som sagt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar