Engelska läser jag vanligtvis bara av praktisk nytta, men det här var en present och en väldigt fin sådan i vackert mossgrönt klotband. Verket i inläggsrubriken har sammanbundits med James Boswells The Journal of a Tour to the Hebrides. De båda reste nämligen tillsammans och skrev var sin bok om det. Förordet föreslår att man läser Boswells bok först, men jag ignorerar det och läser pärm till pärm.
När man allmänbildar sig med hjälp av det företrädesvis engelskspråkiga internet kan man lätt få intrycket att vartenda illustert namn ur den anglosaxiska kulturhistorien är hela mänsklighetens allmängods, men inte är väl Samuel Johnson fullt så välkänd ens bland bildade svenskar. För mig var han bara ett ganska intetsägande namn och jag blandade nog ihop honom lite med Pepys. I den engelsktalande världen verkar han åtnjuta en status som nog ingen svensk litteratör före Strindberg kan mäta sig med. James Boswell skrev en biografi över honom, som också den lär vara något enastående. Boswell var en generation yngre: trettiotvå vid tiden för deras gemensamma resa i Skottland år 1773, då sextiotreårige Johnson var i slutet av sin karriär.
Om omständigheterna och orsaken till resan får man inte veta mycket av Johnson, knappt nämner han heller sin färdkamrat. Hans skildring är en saklig rapport från trakter som ännu knappt civiliserats och som få av hans engelska läsare kunde förväntas vara bekanta med. Skottland hade ingått i union med England 1707, men höglandet och än mera öarna i väst var fortfarande terra incognita till och med för de sydligare boende skottarna om man får tro Johnson. Hans beskrivning av levnadsförhållanden och seder skiljer sig inte mycket från hur han kunde ha formulerat sig om Amerikas indianer. Han beskriver deras hus och stugor, deras jordbruksmetoder, deras kosthållning och det mesta som hör vardagslivet till – utom kläderna, för den traditionella klädseln hade engelsmännen förbjudit sedan ganska länge. För att något hyfsa dessa hottentotter förstås (ordet är Johnsons).
Landet må vara fattigt, avlägset och föga kultiverat enligt europeisk standard men det är uppenbart att assimileringen redan var långt hunnen. Säckpipan är på utdöende (återupplivades i senare nationalistisk yra, kantänka?), de flesta lär sig numera engelska i nyinrättade skolor, och inte minst är hela samhällssystemet i slutskedet av en förvandling från traditionell feodalism byggd på släktband och ömsesidig skuld till en modern penning- och handelsekonomi. Ökad kontakt med omvärlden i kombination med uppluckrad lokalmakt skickar människor ur husen och splittrar klanerna; hela klanväsendet verkar redan mer historiskt än reellt. Författaren ägnar många sidor åt att redogöra för politiska förhållanden mellan olika släkter, vilket låter mest som gammal hörsägen och skvaller. Det gör det väl när en ny generation återberättar gamla avlagda visor som slutat att spela någon verklig roll i deras liv, men så generöst resonerar inte Johnson, som oftare drar slutsatsen att öborna är godtrogna och lite korkade. Om det gaeliska språket heter det att det är "the rude speech of a barbarous people, who had few thoughts to express, and were content, as they conceived grossly, to be grossly understood".
Han avger inget slutbetyg på resan och det är svårt att väga samman de intryck han rapporterar. Å ena sidan är han avgjort en representant och förespråkare för civilisationen, å andra sidan minst så fascinerad som förargad av det vilda och det råa, till den grad att man misstänker honom för att exotisera i överkant. Naturen är ju säreget karg där uppe men blir i längden ganska tråkig. Boken hinner aldrig bli det, på bara 136 sidor, men visst är den bitvis lite trög att komma igenom. Han formulerar sig gärna rätt omständligt, men det är väl min ovana vid litterär engelska, därtill från sjuttonhundratalet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar