Yourcenar har inte skrivit så rysligt många stora romaner, så vill man fortsätta läsa henne får man snart vända sig till essäerna. Det här är en postum samling kortare texter om resor och skildringar av främmande länder och kulturer, enkannerligen Japan.
Hennes ingång till den japanska kulturen tycks vara fascinationen för Yukio Mishima, om vilken hon skrivit en bok (Mishima ou la Vision du vide) som jag inte läst. Han nämns i flera av texterna, i förbigående förutom i "La maison du grand écrivain", som berättar om ett besök i författarens dödsbo och lyckas väcka visst intresse för hans person, öde och verk. Några andra texter handlar om den japanska teaterkonsten, vars stiliserade drag verkar tilltala Yourcenars förnuft mer än spontana känsla. Hon talar någonstans om "Asiens visa långsamhet", en smula förutsägbart kanhända, men det äger väl sin giltighet att anlägga även det perspektivet. I japanska trädgårdar råder en stilla stränghet främmande för västerlänningen, en vägran att bli fåfängt intim med gräs och grönska. Shintoismen och buddhismen får en framträdande plats i essäerna, de långa historiska linjerna överhuvud, medan det samtida hyperkapitalistiska Japan är rätt osynligt. Bäst helhetsbild ger en av de längsta texterna, "Visages à l'encre de Chine", som i små scener gestaltar det japanska samhället sett genom blicken hos utlänningar stationerade i landet.
Fyra texter i samlingens början rör etapperna på en resa från östkust till västkust genom Kanada, till Kalifornien och ut på Stilla havet. Det mest påfallande intrycket i Nordamerika är skogarnas omänsklighet; till skillnad från skogarna i det grundligt inbodda Europa har dessa inte införlivats i kulturen, människans och naturens rötter har inte haft tid att slingras om varandra, och blotta usträckningen förskräcker. Människan i de nordamerikanska vildmarkerna är en gäst eller ett hot, skogen för stor och för ny för att registrera annat än matematiskt.
Allra sist har infogats ett föredrag hållet på Franska institutet i Tokyo 1982, en historisk exposé över attityder till resandet. Via en del välfunna anmärkningar landar hon i slutsatsen att resandet är en medfödd drift i människan. Det är väl tänkt att låta humanistiskt men jag får en smak av kliché – det är lätt att slentrianmässigt hävda något sådant men vore mer intressant att ta motexempel i seriösare beaktning.
Som helhet är boken en aning décousu, jag saknar ganska ofta begripliggörande kontext, men här och där glimmar det till. Den upphöjda synvinkeln som gör Yourcenars skönlitterära verk så fängslande är inte lika konsekvent här.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar