Jag tänkte ägna julledigheten åt att läsa om Homeros men hann inte längre än Iliaden. Fast omläsning är det inte riktigt ändå, för min första bekantskap med Homeros gjorde jag genom Erland Lagerlöfs översättningar och nu läser jag Ingvar Björkesons, vilket är något helt annat. Jag minns att jag tyckte Lagerlöfs ålderdomliga glosor och poetiska ordföljder gav verken den pompa som anstår antikens störste diktare, men jag ser nu att hans upphöjda stil skylde åtskilligt mera. När jag läser Homeros på Björkesons klara, fullständiga svenska ser jag i skarpa konturer humor, psykologiska subtiliteter och annat som grumlades bakom Lagerlöfs arkaiserande vändningar. Med reservation för att jag var en sämre läsare för tre, fyra år sedan och säkert gick miste om väsentligheter också därför.
Som förberedelse läste jag om Sven Delblancs essä om Homeros. Intrigens själva stomme för Delblanc är Akilles kamp mot sitt öde. Han har flera exempel på när detta framgår tydligt, och det gör det väl i ett resonerande sammandrag, men i själva texten slås jag av hur sällan ödet nämns. På ett ställe (9.410–16) berättar Akilles mer exakt om vad som
förutspåtts honom: att vinna ära och stupa i strid eller leva länge och
glanslöst; när människoöden annars förs på tal är det oftast med standardformuleringar i förbifarten. Mer hade kanske blivit övertydligt, men flera gånger blir jag osäker på varifrån de dödliga får vetskap om olika tydligen allmänt kända profetior.
Delblanc gjorde mig också uppmärksam på Homeros som psykolog och där finns det som imponerade på mig mest den här genomläsningen. Alla huvudpersoner – människor och gudar! – är komplexa personligheter med stridiga viljor och hänsyn, och det är känsligt gestaltat. Agamemnon ståtar med att vara akajernas överbefälhavare men har inte mycket mer till stöd för sin uppblåsta attityd. Man vet inte om han är mera lat eller feg men han tar varje chans att föreslå en rask hemfärd, och när hären vägrar kompenserar han med att visa sig extra hård och hänsynslös i strid. Vilken liten fjant! Inte konstigt att Akilles är sur på en sådan. Att Agamemnon tagit från honom Briseis är väl bara en utlösande faktor och förevändning att dra sig undan – Akilles har tappat sugen helt enkelt. När han i nittonde sången återförenas med akajerna, till allas stora glädje, känner Agamemnon tydligen ett styng av dåligt samvete för sitt tidigare agerande, men förmår inte be om ursäkt utan skyller bara omständligt ifrån sig på förblindelsens gudinna. Och Nestor! Denne gubbe som visst är klok och erfaren, men som så gärna brer ut sig i longörer om gamla minnen...
Det är ju välkänt att Iliaden inte förhärligar kriget utan tvärtom visar upp det som en fasansfull plåga. Det är kongenialt att Akilles är sympatisk så länge han håller sig undan från striden, men därefter blir svårare att tycka om. Man känner lätt igen sig i hans irritation och i rädslan för döden, som han inte vill erkänna helt för sig själv. När han slutligen återvänder till striden verkar det inte vara på grund av någon egentlig försoning, utan förbittring, känslan av att inte ha något mer att leva för sedan Patroklos stupat. Han är otålig att slåss och när Hektor väl är dräpt skymfar han liket onödigt strängt. Han är väl förråad av sorg och insikten om sitt obevekliga öde. Det är visserligen snällt av honom att låta Priamos få hämta liket till slut, men han verkar göra det mest för att slippa bråka med Zeus, och lösensumman tar han villigt emot.
Få är av helt jordisk härkomst, alla de stora och mellanstora hjältarna kan räkna en eller annan gud som anfader i något led. Ju större gud och ju närmare släkt, desto högre rang, och desto tyngre väger rent handgripligt ens insatser på slagfältet. Jag kommer att tänka på målarkonsten före centralperspektivet, när människor avbildades jämnstora med myror eller elefanter alltefter relativ betydelse. Här finns ingen jämlikhet. Alla har sin plats och hela spannet täcks in, från de oviktiga fotsoldater som nämns kort bara för att dö, via halvstora kämpar som håller ställningarna, upp till Akilles och Hektor, som egenhändigt kan meja ner hela divisioner. Och skalan fortsätter: den dödlige Akilles mor är den smärre gudinnan Thetis, som inte kan mäta sig med Olympens gudar men gärna kan förmedla sonens budskap till Zeus.
Några egenskaper skiljer gudarna distinkt från människorna – de är odödliga, kan anta godtyckliga skepnader, förflytta sig plötsligt – men i allt väsentligt är det en grad- snarare än artskillnad. Även gudarna är underställda ödet. Inte ens Zeus kan rädda sina gunstlingar från det ofrånkomliga, bara skjuta upp det. Gudarna befinner sig i människornas värld, rör sig i samma geografi och intresserar sig för deras angelägenheter. Och de har känslor och personliga tillkortakommanden precis som de dödliga. Några har ställt sig på akajernas sida och några på trojanernas, men det är inga upphöjda gudomliga sanningar som placerar dem i det ena eller andra lägret, utan individuella och ofta småaktiga skäl. Jag visste att de grekiska gudarna var kitsliga typer som gillar att
bråka, men jag mindes inte att det var så utbroderat i Iliaden. Några sånger ägnas nästan helt åt olympiernas inbördes tvister. Afrodite gynnar trojanerna eftersom Paris utsett henne till den skönaste, och Hera och Athena sammansvärjer sig på akajernas sida av svartsjuka mot henne. Men alla gudarna vet att Afrodite är en vekling som inte har mycket i strid att göra (hon jämrar sig barnsligt för mamma Dione när hon såras av Diomedes lans i femte sången). Att Hera och Athena ändå engagerar sig så vilt i kriget måste vara för att de vill hävda sig inför Zeus. Särskilt Hera ägnar mycken möda åt att lura och bedra sin make när hon inte kan slå honom i styrka och makt. Zeus å sin sida sitter tryggt på tronen och skrockar åt människornas och de lägre gudarnas futtiga stretande, men när det bränner till tar han ansvar och hjälper trojanerna – för att uppfylla sitt löfte till Thetis, men nog också för att visa de andra gudarna vem som bestämmer.
Men ibland är gudarna frånvarande hela sånger, reducerade till att i en bisats ingjuta mod i någon hjälte. Här verkar gudarna mera som representanter för mänskliga egenskaper. Den här pendlingen mellan individ och abstraktion är allra tydligast hos Ares. Han ger sig fysiskt ner i stridsvimlet och hugger ner akajer i femte sången, men på andra ställen används hans namn snarare som synonym till "stridslust" eller "krig": "Den rasande Ares / tog i besittning Hektors själ och göt i hans lemmar / mod och obändig kraft" (17.210–12), eller allra tydligast i 24.260: "Alla har Ares dräpt och kvar blev avskrapet bara" – det är Priamos ord om sina söner, som slagits på samma sida som Ares.
Gränsen är flytande mellan människa och gud – och tillbaka igen. Människorna leder sin härkomst upp till gudarna, vars egenskaper är mänskliga men i förstorad och renodlad form. Men inget hindrar renodlingen att fortsätta dithän att gudarna åter kondenseras till den egenskap de inkarnerar. Allt handlar om människan, det finns ingen fantasi om sfärer bortom vår egen. Berättelsen om gudarnas mellanhavanden handlar också om människans villkor, bara mer storslaget. Den gudomliga dimensionen är blott ägnad att ge tyngd åt den mänskliga, och att omgärda den som värn mot den människa som fåfängt hittar på att spana efter det eviga utanför sin egen värld. Jag blir nästan vemodig när jag tänker på hur filosoferna kom och gjorde just det sedan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar