Den bok som mer än någon annan sägs inkarnera den dekadenta tidsandan vid sekelskiftet 1900. Jag har väl en relation till den rörelsen, eller vad man ska kalla det, bara i den mån den estetiserats och uppgått i det allmänna medvetandet. I svensk översättning heter den Mot strömmen.
Romanen handlar om den unge adelsmannen Jean des Esseintes, som äcklad av sin platta och enfaldiga samtid drar sig undan till ett hus på lagom avstånd från eländet, där han ostörd kan vältra sig i de njutningar som passar en förfinad själ. Ansatt av både spleen och somatiska åkommor distraherar han sig med konst, litteratur, parfymer och alkohol. Ett försvarligt antal kapitel utgörs av djupdykningar i des Esseintes smakpreferenser på dessa områden. Han förfäktar det konstgjorda och utstuderade, vilket bland annat tar sig uttryck i påfund som att skaffa en sköldpadda för att ornera skalet med ädelstenar, eller en intrikat apparat som serverar spritmixturer i analogi med musikstycken på något vis. Det påminner någon gång om Dagarnas skum, fast utan det kluriga leendet i tilltalet. Inom konsten och litteraturen föredrar han det febriga och solkade – ett av kapitlen mynnar ut i en hyllning till markis de Sade. Här vädrar jag beröringspunkter med edgy killar som gillar Vertigo förlag och det är ingen jätteskön känsla. Det är lyckligtvis övergående för utläggningarna fastnar inte i tom idoldyrkan.
Men jag får inte ihop det helt i mitt rationella huvud. Des Esseintes frossar i elaborerade utsvävningar och lovordar det smutsiga, kantstötta – så till exempel föredrar han den latinska litteraturen från senantikens nedgångsperiod framför den klassiska elegansen – men förespråkar samtidigt förenkling och rening, gärna med det kemiska destillatet som metafor. Någonstans framträder bilden av konsten som genom tidens gång överlastas och nedtyngd stelnar i slentrian, men i denna förfallna kulturmassa uppstår sprickor genom vilka den som begåvats med skärpta sinnen kan suga livets dyrbara sav. Typ? Konsten har en uppgift som rusmedel. Des Esseintes är hur som helst elitist och kontrasterar sig gärna mot det simpla folket som låter sig integreras i det smaklösa samhället, och som fåfängt söker mening i förbindelser med andra människor. Njutningen ska effektiviseras. Bland annat genomskådas populasens fruktlösa jakt på kärlek – bordeller är ett enklare sätt att tillfredsställa begäret – och när den skröplige des Esseintes tvingas inta näring genom lavemang finner han detta vara en mycket praktisk metod. Här är det uppenbart att Michel Houellebecq tagit intryck.
Det är oklart om han vill råda bot på eller hänge sig åt sitt äckel inför samhället. Hans bultande trånad kan inte tillfredsställas utan kastar honom än hit, än dit. Det liknar ibland mer imitationen av en undanflykt än verklig isolering. Han inreder sitt sovrum som en munkcell, men i förhöjd form, med exklusiva material och dekorationer. Av den planerade resan till England blir intet, när han inser att intrycken av Paris engelska pubar var starkare än något han kunde uppleva i det alltför faktiska London.
Den irrande blicken fastnar gång på gång på katolicismen. Det här är ett återkommande drag i äldre fransk litteratur som är helt omöjligt för mig att förstå. En tankegång om vad som helst visar sig plötsligt gravitera mot katolska kyrkan och så sitter man där och måste slå i ordboken efter alla dessa chasuble och aube och vad nu prästernas hundra olika klädesplagg heter, oförmögen att begripa hur man hamnade där. Jag kan mycket väl fatta hur existentiella grubblerier glider över till religion, men den religiösa ångesten handlar i dessa böcker alltid om ett ställningstagande för eller emot den katolska kyrkan med alla dess stränga och mycket exakta dogmer, inte ett fritt sökande efter högre sanningar. Huysmans konverterade sedermera också till katolicismen. Även des Esseintes verkar till sist luta åt det hållet, efter att ha konstaterat Schopenhauers pessimistiska filosofi otillräcklig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar