Även inför läsningen av Odysséen har jag påmint mig vad Sven Delblanc har att säga i ämnet. Också Jesper Svenbros förord till Svenska akademiens utgåva av Erland Lagerlöfs översättning är intressant, och på det stora hela har väl allt som kan sägas någon gång sagts. Delblanc fokuserar på några viktiga motiv. Han läser dikten som, bland mycket annat, en läxa i gästvänskap: friarna straffas för de hårresande friheter de tar sig i palatset, Odysseus däremot är en god gäst hos alla han möter och belönas med stora rikedomar. I jämförelse med Iliaden har kriget skjutits i bakgrunden och arenan blivit vardaglig, med bilder från hus och hem – vilket innebär att kvinnliga dygder tar större plats och att vanligt folk får synas jämte aristokraterna. Även gudarnas betydelse har drastiskt krympt och Delblanc kallar det för en avmytologisering och ser en närmare naturkontakt. Därtill säger han en del om berättargrepp och gör en och annan läsvärd tolkning av särskilda scener. Svenbros essä heter "Vendettan satt ur system" och utgår från sista sångens slutögonblick, där gudarna sätter stopp för den ändlösa vedergällningskedjan.
Det som slår mig vid denna läsning (jag har läst Lagerlöfs översättning innan men glömt mycket) är hur tvetydig Odysseus slughet framträder. Förutom i historierna han drar för fajakerna – skrönor med okänd salthalt – är det bara i iscensättandet av den blodiga hämnden på friarna som han uppvisar nämnvärd förslagenhet. Och inte ens när han själv berättar verkar han så klipsk alla gånger: vid ankomsten till Kirkes ö tar han Hermes ord på vad som bör göras, och vid avresan är det trollpackan själv som instruerar honom inför mötet med sirenerna, Skylla och Charybdis och andra faror. Hemma på Ithaka är det Athenas påfund att förklä honom till tiggare. Men ljuga kan han, och gör det gärna. Tillfrågad om sin identitet av Eumaios svänger han ihop en lång harang med oväsentliga detaljer – en historia han just prövat förgäves på Athena i herdegestalt – och i sista sången slår det över i ren grymhet när han kör samma skoj mot sin sorgsne far. Han går igång på fulspel men mera av lumpen njutning än klok beräkning. När det hettar till är han inte sen att dra svärd och ståta med sin manlighet. Han till och med skryter om det: hur han var nära att hugga huvudet av Eurylochos för hans maning till lugn (10.438–40) och att han trotsade Kirkes råd om att inte ta till vapen mot Skylla (12.226–31). Att den impulsive skrytmånsen Odysseus kallas för "den mångförslagne" framstår ibland som ren ironi. Han är väl manipulativ som bäst. Andra uppvisar större prov på list: Penelope som repar upp sin väv, Telemachos som avreser i hemlighet, friarna som planerar bakhåll.
Delblanc försvarar tolkningen att Penelope känner igen sin man redan i nittonde sången; att hon nämner bågskyttetävlingen vore för att egga Odysseus till konfrontation med friarna, och den ensamma bönen till Artemis där hon betygar sin kärlek till maken vore avsiktligt högljudd så att han hörde. Vill man kan man nog argumentera för en ännu tidigare identifikation. Siaren Theoklymenos berättar i sjuttonde sången att kungen redan är
landstigen på ön och Penelope
hör; kanske sås redan här ett frö hos hustrun. Man skulle också kunna hävda att Eumaios förstår vem han har framför sig när han just mött mannen i trasorna och genast börjar tala sig varm om sin herre, och smidigt inflikar att Odysseus säkert skulle ha belönat sina underlydande med rika gåvor om han inte försvunnit till havs (14.62–67)... I sång 17 låtsas Odysseus aldrig ha sett sitt hus förut men förklarar att han kan
se på utsmyckningen att det måste vara ett kungapalats; Eumaios fäller
då den syrliga kommentaren "Så det förstod du med ens! Nej, dum har väl
aldrig du varit." (17.273) (Hos Lagerlöf med mindre bett: "Ja, du har
gissat det lätt, då du heller ej annars är tanklös.") Kanske han tycker att Odysseus larvar sig?
Jag är inte övertygad att det här är rimliga läsningar, men i allmännare mening löper frågan om igenkännandet av den förklädde Odysseus som en elektrisk spänning från fjortonde sången ända till avslöjandet i den tjugoandra. Den okände luffarens välkomnande är märkligt varmt. Han tar sig friheter att ge order till tjänstefolket (18.312–19), visserligen inte oemotsagd, och denne främmande man för påfallande ofta Odysseus på tal i alla möjliga sammanhang... Penelope lockar ur honom en hel del om den försvunne kungen i nittonde sången och han leker med att tassa farligt nära sanningen. Gång på gång undrar man om han inte blivit igenkänd, som när herden Filoitios vid första anblicken av tiggaren utbrister att "hans gestalt är inte olik en hövdings" (20.194).
Det ges inte samma utrymme åt djuplodande psykologi i Odysséen som i Iliaden. Personerna har mera blivit typer. Vissa partier verkar tjäna mer som publikfriande underhållning än till att fördjupa personligheter. Nedstigandet i Hades i elfte sången hade kunnat bli en mycket allvarlig och moraliskt belysande sekvens, och är det väl till viss del när Agamemnons öde får stå i kontrast till Odysseus – men när de andra hjältarna från trojanska kriget passerar revy blir det snarare en kavalkad med kära återseenden och lite småprat.
Och de flesta gudarna håller sig undan. Det närmaste man kommer en scen liknande Iliadens olympiska intrigerande är inledningen till femte sången, när Zeus och Athena har en ordväxling om hur Odysseus ska komma ifrån Kalypsos ö. Men man får hellre intryck av ett kommenterande avbrott än något med djupare innebörd. Athena är den enda gud som riktigt verkar engagera sig i den ithakensiska kungafamiljens öden. Man kan dock fråga sig i vilken mån hon är en individ, så som gudarna är det i Iliaden, med egna viljor och syften, för hennes roll inskränker sig nästan uteslutande till att ge människorna en liten knuff i rätt riktning: ingjuta mod, få dem på rätt tankar eller lugna dem. Om man reducerar henne till allegori för vishet och besinning hamnar förstås Odysseus bristande slughet i ett fördelaktigare ljus – då är ju hans hjälplösa böner till Athena ett överläggande med sig själv.
Men det är vanskligt att göra tolkningar utifrån en översättning! Åtminstone om det mer subtila. Mycket hänger på tonen man inläser i repliker och små kommentarer. Jag är böjd att lita mer på Björkesons uttolkning av ursprungstexten än Lagerlöfs, men det kan ju finnas gott om fall där den äldre översättarens högstämda tilltal ligger närmare originalet än Björkesons mer vardagliga formuleringar. Enda sättet att få reda på det är att lära sig grekiska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar