Magnetisörens femte vinter (Per Olov Enquist, 1964)

Den här boken har legat i min hög sedan veckan efter P. O. Enquist dog och jag skämdes en aning över att inte ha läst något av honom.  Den har fint omslag i Bra böckers utgåva från 1975 och det föranledde ett impulsköp.  Det ska vara hans genombrottsroman.

Det handlar om en märklig man som säger sig kunna bota sjuka med hjälp av animal magnetism.  Den mest kände utövaren av detta var Franz Mesmer, och han är säkert fri förlaga till bokens huvudperson, som heter Meisner.  Denne inträder år 1793 i staden Seefond och gör sig snart känd genom att ge en blind flicka synen tillbaka.  Själv är han en förtegen figur, i det yttre som bedövad av vetskapen om sin makt.  Hans historia berättas genom fiktiva källbelägg som lämnar mycket obestämt.  Det är också något obestämt med hans behandlingsmetoder: tror han på dem själv?  Han talar om hänryckelse.  Han pendlar mellan att vilja uppenbara en sanning bortom den fattbara verkligheten och rena bedrägeriet.

Det ogripbara, i Meisners lära såväl som gestalt, skapar en spänning som bibehålls genom nästan hela romanen.  Kanske är vi dömda att sväva i ovisshet om Meisners förmåga.  Människorna söker sig till honom i jakt på extas, frigörelse och livets stegring från det jordiska.  Han är en personifikation av den romantiska tidsandan vid sekelskiftet 1800 men representerar också vårt eviga behov av det irrationella.  Förnuftets advokat får i boken säga att "bedrägeriet och skenbilden [skapar] en vacklande grund för våra liv", men det är nog ett pris många är värda att betala för att nå de riktiga höjderna.

Det är en svår balansgång, men kanske hade det varit av godo att låta mystiken vara ännu mer mystisk.  Mot slutet lämnas Meisners perspektiv och resonemangen om hans gärning utsäger lite mer än vad som vore nödvändigt.  I övrigt är jag imponerad av Enquists effektiva berättarkonst och tyglade, men inte strama, språk.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar