Jag känner mig ofta dåligt orienterad i samtidslitteraturen och ville avhjälpa det något genom att läsa en bok av Sara Stridsberg. Det här är hennes debutroman. Den bygger på historien om den verkliga simmerskan Sally Bauer som 1939 korsade engelska kanalen. Berättaren år 2001 tänker tillbaka på sin mors försök att imitera bedriften år 1983, när hon själv, hennes femåriga lillebror och pappan följde med till havet för att stötta mamma Ellen i hennes projekt.
Det är en berättelse om två kvinnors kamp mot oceanen, om hur kroppen sätter gränser för vår mänsklighet och om bergfast beslutsamhet. Tyvärr är det både tråkigt och ointressant. Det kan delvis bero på min oförståelse för det lockande i människans kamp mot naturen som litterärt tema. Viljestyrka är inte heller imponerande i sig. Och jag är likgiltig inför barn och syskonrelationer, så boken är väl inte för mig helt enkelt.
Men jag tror ändå att historien hade kunnat förmås att fånga mig om den stöpts i en annan stilistisk form. Jag kommer på mig själv med att fantisera om hur den hade blivit i ekvilibristen Sigrid Combüchens händer. Nu består den av korta meningar, få längre än en rad, ofta bara uppradade nominalfraser utan syntaktiskt sammanhang: "Filten över axlarna, soppan i händerna, mjölken, en slokande banan i handen." Som om blotta omnämnandet av föremål är nog för att gestalta miljön, och som att det räcker att gestalta miljön för att skapa en levande berättelse. Det dyker inte upp några oförutsägbara händelser, inga oväntade betraktelser, bara en serie skisserade bilder. Ofta med genvägar som "vattenansikte", "drakbarn", "skrikfågel". Jag tycker det är en slapp stil som inte utnyttjar hela språkets resurser, och förmäten som håller sig för god för subjunktioner och tankegångar längre än en stillbild. Men det är kanske en brist i mitt sinne för poesi.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar