Elin Wägner och det tidiga 1900-talets kvinnorörelse överhuvudtaget har jag dålig koll på, men nu lite bättre än innan. Pennskaftet handlar om denna och inget annat, och då rösträttskampen i synnerhet. Cecilia är en politiskt ointresserad lärarinna som låter sig övertalas att gå på ett möte hos rösträttsföreningen och blir därefter alltmer engagerad i dess strävanden. Pennskaftet kallas en ung journalist på Frisinnade morgontidningen, orädd, snabb i repliken och säker i sin roll som modern och frigjord kvinna. Boken följer dem och ett antal andra rösträttskvinnor i Stockholm under slutet av förra seklets 00-tal. Det är en roman, men någon vidare handling finns egentligen inte mer än att personerna i berättelsen befinner sig i den ena situationen efter den andra där det passar sig att diskutera frågan om kvinnlig rösträtt, vilket ju är i de flesta situationer.
Det är rappt och humoristiskt i korta scener och kapitel. Här finns inte skymten av några argumenterande longörer, men desto mer kvick dialog där frågorna om kvinnans frigörelse och politiska rättigheter utsätts för alla möjliga infallsvinklar. Det är en märkligt käck historia. Det är som att Pennskaftets naiva energi smittar av sig på hela berättelsen, även där hon inte är huvudperson. Man kämpar förvisso i motvind, men bakslagen är inte värre än elaka gliringar från meningsmotståndare och någon onödig internkonflikt. Åtminstone framstår de inte så. Var är bitterheten, ilskan och indignationen, kan en rörelse drivas av frejdig idealism allena? Man är bitsk men hovsam. Pennskaftet lyckas med sitt oförvägna sätt vinna över en baron och högerman i första kammaren till kvinnosaken, liksom utan vidare, och fastän han representerar allt man är emot så behandlar man honom alltid väl och respekterar honom därtill för hans ställning.
Fler frågor än bara rösträttssaken berörs förstås. Kvinnans ställning i samhället dryftas i en mängd avseenden, och ofta på ett undersökande sätt. Pennskaftets fria förhållande med en ung arkitekt verkar som ett sätt att pröva sig fram mot nya mans- och kvinnoroller. Medlemmarna i föreningen är sällan helt överens i alla sakfrågor. En del av dessa finare aspekter går mig nog förbi. Det är en referenstät text, och även om hänvisningarna till särskilda händelser, föreningar, platser och begrepp oftast förklaras i notapparaten (i Svenska akademiens utgåva) så är det desto svårare med de dåtida värderingarnas alla vinklar och vrår, subtila nyanser mellan accepterat och subversivt beteende som gärna bara antyds genom ordval – för den som vuxit upp hundra år senare är det ibland som ett främmande språk. Det är spännande. Även om stridsfrågorna är enkla och fortfarande relevanta så är det fascinerande att inse i vilket helt annorlunda sammanhang de diskuterades då, och att kunna ta del av det inifrån historien, utan facit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar