Av Helle Helle har jag läst nästan allt nu, men på sistone bara De. I det inlägget försökte jag väl ge någon karaktäristik för hur hennes böcker brukar vara i allmänhet, om jag lyckades eller ej. Om du vill skiljer sig en aning till formen.
En ensam kvinna har förirrat sig i skogen. Hon verkar vara på flykt från något. Hon möter en joggare och de två kvinnorna går ännu mer vilse tillsammans och sover över under ett vindskydd. Perspektivet glider över från den första kvinnan till den andra, vars livs historia från ungdom till nutid refereras i tredje person. Berättelsen hinner ikapp romanens presens igen mot slutet och man får åter följa de båda kvinnornas framväxande relation i skogen.
Den långa berättelsen i mitten får högre tempo och mera riktning av att vävas in i en ramhistoria, men jag vet inte om det enbart är av godo. Romanen blir på samma gång mer fragmenterad och jag saknar känslan av stillastående lunk som annars kännetecknar den där speciella Helle Helle-stämningen. De två kvinnorna lyckas faktiskt komma varandra nära utan några större brister i kommunikationen. Det är väl vackert så på sitt vis. Helle Helle skriver som vanligt otroligt bra, med sitt unika öga för alla bagatellartade men meningsfulla små gester och repliker människor emellan.
Uppdatering: Jag läste just en intervju med författaren där det avslöjas att jagberättaren är en man. Pinsamt! Det ska väl lära mig att inte läsa Helle Helle slarvigt. Jag måste ta en titt igen och se vad jag missat för detaljer.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar