Det här var min första Jane Austen, och att jag hållit mig tills nu beror på pinsamma fördomar. Jag har associerat henne med lättsam romantik i rosa pastell, men något sådant rör det sig åtminstone inte om i Emma.
Det utspelar sig i det tidiga artonhundratalets England, i den lantliga överklassen. Tjugoettåriga Emma bor med sin pappa på ett gods, och sedan hennes guvernant gift sig och flyttat från dem är Emma sysslolös och uttråkad. Hon är en alltför rastlös natur för att sitta där och rulla tummarna, energin måste få utlopp någonstans. Livet för en ung överklassflicka går mestadels ut på att mållöst umgås med sina societetskamrater, och dessa får axla rollerna som Emmas spelpjäser: hon kan inte låta bli att fundera ut vilka som skulle göra goda partier, och tack vare sin ställning och sitt inflytande har hon rätt bra möjligheter att påverka sina vänners känslor i de riktningar hon finner bäst. Tror hon åtminstone själv. Det ska gång på gång visa sig att hennes självsäkra förutsägelser grundat sig på missuppfattningar. Den enda hon i sin påstridighet lyckas inspirera till de rätta känslorna är sin viljesvaga väninna Harriet, men det får hon bittert ångra när det visar sig att hon handlat efter feltolkade premisser.
Allt är för Emma en lek: till och med sina egna känslor behandlar hon som intressanta fakta att ta med i en rationell analys av läget. Många komiska situationer uppstår förstås i krocken mellan Emmas präktiga självupptagenhet och den aningslöshet hon sakteliga blir varse hos sig själv. Allt är skildrat med lågmäld humor i en rolig ironisk ton. Jag är imponerad av hur psykologiskt tydliga personer som befolkar berättelsen, hur alla dessa mr och mrs både görs trovärdiga och hålls isär, med bara ett stänk av karikatyr. Emmas veka och ängsliga pappa är en underbar figur, för att nämna någon.
Det var en positiv överraskning att läsa detta!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar