Ögonbindeln (Siri Hustvedt, 1992)

Jag inledde min bekantskap med Siri Hustvedt med Den lysande världen (2015) och har sedan läst de flesta av hennes romaner.  Det här är hennes debutroman, som jag till sist lyckats få tag på.

I alla Hustvedts romaner återkommer samma teman och ingredienser: identitet, självbild, tolkning, excentriska konstnärer, psykoanalys, New York.  Samtligt finns redan i denna.  Huvudpersonen heter Iris och är en ung litteraturstudent på Manhattan.  Boken skildrar hennes möten med olika (huvudsakligen manliga) personer som på olika sätt får henne att ompröva sin identitet.  Det är en mystisk man som anställer henne för att viska in beskrivningar av en död kvinnas tillhörigheter på band, en egensinnig fotograf som tar en bild av henne som hon helst vill glömma, en universitetsprofessor som ber henne översätta en tysk saga om en elak pojke, varvid hon drabbas av impulsen att klä ut sig i grå herrkostym och må ganska så dåligt av detta.  Det är en kryptisk och undflyende konstnärskille i ovanligt smink (han heter Paris) som fascinerar henne genom sin filosofiska replikkonst.

Det är en roman vars huvudsakliga, kanske enda, ärende är en undersökning av människans psykologi.  Ändå saknar den allt som liknar psykologiskt trovärdiga rollfigurer.  Ingen av människorna handlar någonsin naturligt, allt sker i symboler.  Alla agerar genom olika performance vilkas innebörd sedan och samtidigt analyseras i brödtext och dialog.  Det kan vara att gå med förbundna ögon längs med 109th street, fängslad av sina funderingar kring vad förblindningen gör med perceptionen och tilliten till ens mycket äldre älskare, men det kan också vara banala replikskiften på en trång maskerad som flammar upp till chockerande incidenter på grund av deras metafysiska implikationer.  Boken är som en provkarta på psykologiska fenomen förmedlad i romanform av någon som aldrig verkar ha lyft blicken från kurslitteraturen och lärt känna en riktig människa.

Det fungerar inte som roman.  Det hade kanske gjort det om man gett upp ansträngningarna att realistiskt gestalta, och slopat det intetsägande minimum av handling som försöker binda samman historien.  Då hade det väl närmat sig en mer experimenterande romanform, eller en essä.  Essäböcker har ju Hustvedt också skrivit, men dem har jag inte läst.  I sina bästa romaner går hon en annan väg, vilket är att helt enkelt bli bättre på att skriva en konventionell berättelse, med trovärdiga figurer och en intresseväckande handling, där de teoretiska bitarna vävs in med större skicklighet.

Jag har hört vissa uttrycka förundran över att Siri Hustvedt som är så smart kan vara gift med den "gymnasieintellektuella" Paul Auster.  När man läser den här boken framstår inte det som något mysterium.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar