Det här är den tredje bok jag läst av Niklas Rådström, efter En Marialegend och Berättat om natten. Boken som kort och gott heter Boken är en omgestaltning av Bibelns berättelser i romanform.
Den spänner över fem hundra sidor, och det vore kanske en ohyfsad slapphet gentemot den heliga skrift att fatta sig kortare. Gud sitter ensam vid sin bok och fyller den med ord, och världen spritter till av liv. Mannen och Kvinnan uppstår i en prunkande trädgård. Men det här är ingen sträng gud, inte ens en målmedveten gud, utan en lite trött och tankspridd, grubblande gud, som snart ser hur hans skapelse vill slita sig loss. Om han till en början har fullt bestyr att inte låta den springa tygellöst ifrån honom kommer han så småningom till insikt om att människorna måste lämnas till herrar över sin egen berättelse. De tre änglar han sänt ut att bringa ordning på jorden frigör sig förresten även de från hans ledband. Så kan man väl sammanfatta det hela, för handlingen är ju annars välbekant.
Ungefär hälften av boken motsvarar moseböckerna och de återberättas mer eller mindre linjärt. Därefter är det mer uppblandat. Gammal- och nytestamentliga historier vävs om varandra, till viss del i en lyckad korsbefruktning men ibland lider texten av att nödgas pressa in allt överblivet och svårhanterat stoff varhelst det kan få plats. Det går väl an att kasta in någon smidig referens till Predikaren eller Höga visan där det kan passa, men när allting tvunget ska med så får en del passager ofrånkomligen karaktären av smörgåsbord på rester, en ganska rörig kavalkad att tröska igenom.
Där Gud i Bibeln är den patriarkale familjefadern upphöjd till himmelsk allsmäktighet har han i Boken blivit till en pappa enligt våra dagars ideal. Han respekterar sina barns individualitet, ja till och med integritet. Eftersom det inte smälter helt bra ihop med de otaliga bibliska berättelser där Gud straffar avfällingar med oproportionerliga plågor och annat mindre sympatiskt så blir guden i den här gestaltningen ganska förvirrande. Till slut känns han irrelevant. När nu den bibliska historien görs till berättelsen om den frigjorda mänsklighetens förmåga att navigera i skapelsen på egen hand så blir det helt enkelt lite tråkigt att se en villrådig Gud kravla in titt som tätt för att grundtexten kräver det.
Men det är ändå en läsvärd bok. Rådström har ett fint och lagom högstämt språk som passar bra till att brodera ut de raka och torra berättelserna i Bibeln. I större delen av boken är det trots allt mest det som sker. Jag kommer bara inte ifrån att anse ärendet uträttat en ganska bra bit innan slutet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar