Siri Hustvedt har låtit sig inspireras till en roman med samma titel, som jag läst, men jag minns inte så noga hur den förhåller sig till stoffet i denna skrift. Baksidestexten på den svenska utgåvan (på förlaget h:ström) kallar Margaret Cavendish för "den första kvinna som skrev en litterär utopi" och Den lysande världen för "en feministisk utopisk vision om en värld där det kvinnliga subjektet fick ta plats som fullvärdig samhällsvarelse". Det ganska akademiska förordet tar också fasta på det feministiska. Allt detta stämmer väl, men jag önskar att någon berättat att det är en rolig och infallsrik liten bok alldeles oavsett ens intresse för att dissekera den ur genusperspektiv.
En kvinna enleveras av en kärlekskrank man och förs med båt till nordpolen, där hon genomtränger en passage till en parallell värld, kallad Den lysande världen. Det är ett välordnat och förnuftigt samhälle där fred, religiös enhällighet och absolut monarki råder. Kvinnan kommer till kejsaren som blir glatt överraskad av hennes besök och hon upphöjs till härskarinna över hela hans värld, som bebos av människor av olika sorter: "Några var björnmänniskor, några maskmänniskor, några fisk- eller havsmänniskor, också kallade sirener, några fågelmänniskor, några flugmänniskor, några myrmänniskor, några gåsmänniskor, några spindelmänniskor, några lusmänniskor, några rävmänniskor, några apmänniskor, några kajmänniskor, några skatmänniskor, några papegojmänniskor, några satyrer, några jättar, och många fler". Den nyutnämnda kejsarinnan tar sig för att noggrant fråga ut dessa ändamålsenligt danade varelser om biologiska fakta, kemiska förklaringar till olika naturfenomen och annat vetenskapligt; det är uppenbart att Cavendish själv hade goda kunskaper om sin tids naturfilosofi. Kejsarinnan konverserar också med immateriella andar om diverse filosofiska spörsmål. Hon skaffar sig en kamrat, hertiginnan av Newcastle (Cavendish själv), och de två inleder en nära vänskap. Denna väninna skaffar sig med fantasins hjälp en egen värld att förfoga över, och de två anstränger sig för att gemensamt komma till rätta med styrelseskick och sådant viktigt. Kejsarinnan ingriper när hennes ursprungliga engelska fosterland plågas av fientliga angrepp, och hon gör Englands kung till överhuvud för hela vår vanliga värld.
Det hela ger intryck av att ha skrivits i ett enda skov av inspiration, fullt av små parentetiska inskott och roliga påhitt. Visst är det ibland lite segare i de mest filosofiska partierna, men det hör 1600-talet till. Jag läser det rätt upp och ner som en kvick och livlig hyllning till fantasin, men vill man finns det ju andra bottnar att gräva i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar