Min andra Solstad. Han skriver om modstulna män under senkapitalismen. Men här i en annan tonart än Genans och värdighet. Gymnasieläraren Elias Rukla går under när han upptäcker hur meningslösa hans värderingar är: hur irrelevant hans tro på litteraturen, hur ensam hans dröm om en bildad gemenskap; Armand V. är en cyniker. Efter sin ungdom som radikal filologistudent kommer han ut i en värld som är redo att lägga sextioåtta bakom sig – och han får en ingivelse att bli diplomat i den norska utrikestjänsten.
Han sympatiserar inte alls med den världsordning han därmed blir en del av, som lakej i ett lydrike till USA, tycker tvärtom att den är förkastlig eller möjligen fånig, men just därför är karriären så lockande. Möjligheten att tjäna utan övertygelse verkar så tillfredsställande. Att slippa undan äcklet, övergreppet, i att se sina övertygelser stämma överens med sin herres. Han inrättar sig i en paradox, men där finner han sin frihet. Han kan gå in i rollen som den skickliga, entusiastiska och framför allt lojala tjänstemannen och veta att inget står på spel, och sköta sitt jobb med en naturlighet och uppriktighet som vore omöjlig utan en mask.
Armand är aldrig nära att falla så dramatiskt som Elias Rukla (delvis tack vare den trygga bekvämligheten som ambassadör) men i grunden står de på samma gungfly. Båda tycks tvivla på möjligheten av ett villkorslöst engagemang. Rukla behöver samhällets delade intresse för att behålla tron på litteraturen, Armand hittar en plats där han kan både hävda sin självständighet och slippa motivera den. Oron är förstås att den står på luft. Att han saknar kärna. Oron får bekräftelse i romanens form. Den är skriven i kapitel som hävdar sig vara fotnoter till en annan, oskriven roman – den egentliga romanen "där uppe", där orsaksleden reds ut och Armands liv får sina förklaringar. Men i den roman som har kunnat skrivas blir allt sagt liksom i förbigående, på prov, med förbehåll: det här är bara en kommentar …
Här finns några fantastiska scener som tål att jämföras med Ruklas utdragna epifani i klassrummet. Några studiekamrater till Armand, naturvetare, har funnit en mindre ångestfylld lösning på identitetens gåta:
När till exempel Andersen gick från bordet utan att ta med sig brickan med den odiskade tallriken, besticken och kaffekoppen, ropade de efter honom, för att han skulle komma tillbaka och hämta den. "Typiskt Andersen", sa de efteråt, nästan upplivade av att Andersen ännu en gång hade tett sig så typiskt Andersen som bara Andersen kunde göra. […] Olika egenskaper som "girighet", "grälsjukhet", "snålhet", "envishet", "överlägsenhet", påtalades samtliga, men accepterades samtidigt, med en underliggande värme, i själva påpekandet, som "typiskt Andersen", "typiskt Hans Brun", "typiskt Per Arne Pedersen", "typiskt Ingebrigtsen", "typiskt Paulsen", "typiskt Jan Brosten" och för den delen också "typiskt Buer". Med detta menade de att de hade en tillräcklig begreppsapparat för att omtala det personliga hos de människor de umgicks med dagligdags.
Beskrivningen fortsätter lika precist och elakt med en natt i en skidstuga, där pojkarna i skydd av mörkret och med flickor som åhörare vågar ge uttryck för sin osäkerhet, med "manlig poetisk innerlighet" i lovtal över rymdfärds- och dataåldern.
Jag förbigår Armands relation med sin frus tvillingsyster (en liten lek med en förfrämligande trop), hans barndomsväns bergfasta tro på sanningen och hans sons beslut att tjäna staten på riktigt, som soldat. Här finns stenar att vända på, vända och vända tillbaka, och det är otroligt bra, men jag har inte lärt mig hur man förklarar varför. Min enda invändning är att den flåsiga Thomas Bernhard-stilen några gånger brister i nödvändighet.
Personligen känner jag mig om möjligt ännu mer träffad än av Genans och värdighet. Jag avslutar med det här:
Därför kunde han också tillåta sig en lite respektlöst avspänd ton i förhållande till Det norska utrikesdepartementet. Det tillät han sig därför att han antog att det ökade hans anseende i departementet. Han antog att denna hans respektlösa ton bidrog till att dra bort uppmärksamheten från det man möjligen kunde ha sett på som mera suspekta drag hos honom, vilka de nu än kunde vara.
Praktisk handbok i arbetskritik!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar