Jag har läst och missförstått en bok av Björn Runeborg, Socialdemokratiska noveller (som också blev hans sista). Något fick mig nyligen att tro att han är värd en andra chans, och därefter kanske en tredje. Trettiofyra böcker, mest romaner, skrev han, vilket är en aning svårt att ta in.
Den här har en premiss som får en att le. Gymnasisten Bruno sitter sysslolös på Skeppsbron en dag tidigt sextiotal, när en kvinna kommer fram och påstår att han är hennes avlidne son, den kände (och verklige) filmregissören Hampe Faustman. Varför inte, tänker han ungefär, medan han lyssnar på hennes invecklade förklaring. Han går därifrån upprymd över sin nya identitet, presenterar sig i förbifarten som Hampe Faustman för en flicka på ett tåg, och denna flicka, Miranda, tar sådant intryck av Brunos lättsamma inställning till existensen att hon genast förstår att de två nu ska vara nära sammanknutna. Hon börjar förfölja honom på avstånd, flyttar dit han flyttar, får jobb i hans närhet, men inte som stalker utan som någon sorts filosofisk pilgrim.
Fler idolrelationer av det slaget dyker upp i boken. Jag tänker någon gång att det liknar mitt förhållande till Göran Schildt, uppskruvat förstås. En valfrändskap med ganska lite av både val och fränd, mer ett accepterande av en slumpmässig intimitet som om den var ens öde.
Allt utvecklas till ett myller av korsande trådar som sträcker sig in i nittiotalet, och det är inte alltid identitetsspelet står i förgrunden. Det kan också vara Mirandas uppsats om Wendela Hebbe eller Brunos infall att ta jobb som VVS-säljare. I sina mest frustrerande stunder ger romanen känslan av ett felknutet skosnöre som dragits åt för hårt, men tji fick jag, skulle jag tro. Kombinationen av existentiella abstraktioner, platt redogörelse i ett slags överslätande imperfekt och en intrig så nyckfull att allt kan hända när som helst är uppenbart betydelsefull, dessutom kryddad med en smårolig Forrest Gump-krönika över det sena 1900-talets socialdemokrati som säkert också har sin mening. Bruno/Hampe misstror lagen om orsak och verkan. Saker händer, men allt som händer är lika viktigt. Avgörande livsval kan förklaras med psykologi eller tidsandan eller vädret. "Efter en stund", kan det stå, "började han berätta om en passion som han befann sig i" och det är precis så alla romangestalterna uppfattar livet: som en serie tecken och indicier att pussla med. Allting är som Ebbe Carlssons teorier om Palmemordet, "lappverk av aldrig sammanfallande sammanhang". Genom att på olika avvägar inse detta förstår de "att en oerhörd frihet alltid finns inom räckhåll".
Palmemordet får förresten en lösning à la Dürrenmatt på sitt skojigaste. Det var en anställd på skatteverket som logiskt slutit sig till mordets ofrånkomlighet, varför han skjutit honom "och sedan gått därifrån, osynlig, som svensk ämbetsmannatradition påbjuder". Texten bjuder på sådana lokala lustigheter kanske som kompensation för brist på sammanhang, lite som hos Jean-Philippe Toussaint. "[H]ennes kropp var som gjord för att ha cancer". Jan Stenbeck styr sitt affärsimperium på basis av väderfenomenet El Niño.
Jag vet fullt och klart att jag missar mer än hälften av vad boken har att säga, av vad den faktiskt säger, och jag önskar att jag vore mottaglig. Det vore så lätt att skylla på romanens plojighet, men kanske skulle jag gilla även plojet om jag bara klarade av att läsa ordentligt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar