Det här är förstås tre böcker i en, en snygg pocket från 1992. De tre romanerna (kortromanerna) är var och en runt 80 sidor, plus minus. Det finns god logik i att sammanföra dem.
Badrummet handlar om en man vid "tjugosju, snart tjugonio års ålder" som avser att tillbringa sina dagar i sitt badrum, men lockas ut i lägenheten av bland annat sin flickvän Edmondsson och ett gäng polacker som försöker flå bläckfiskar i diskhon. Så småningom sticker mannen, som kallar sig forskare, till Venedig med flickvännen, där han sedan blir kvar ensam, får sinusit och genomlider en besvärlig dubbelmatch i tennis med sin läkare och hans fru. Man hör alltså att berättelsen är kokt på plötsliga, oväntade och slumpartade händelser, och dito reaktioner, iakttagelser, formuleringar – allt sådant som är komiskt, dräpande och på något sätt perspektivvidgande för en nyförlöst läsare i tjugoårsåldern. Bakom lustigheterna finns temat "ung, förvirrad man möter världen". Det är lite som om Georges Perec skrivit Naiv. Super.
Monsieur är uppföljaren, i samma stil. Ska sägas att det är en språkligt sett lakonisk stil, i korta stycken på varandra, avgränsade händelser framlagda utan effekter utöver deras inneboende absurditet. Var för sig är meningarna träffsäkra: "Hans samtalspartners tyckte förresten ganska bra om honom; en del av dem var, utan att för den skull bli alldeles till sig och rosa honom, till och med benägna att finna honom sympatisk på grund av det speciella sätt han hade att le behärskat för att inte fördunkla bilden av sig själv som en dialogernas man." Det är ju roligt formulerat! Men något större sammanhang gives inte, man får hålla till godo med enskildheter.
Handlingen är ännu mer nonsens än i debuten: Monsieur är tjänsteman på kontor, har en flickvän som det tar slut med under tiden han bor hos hennes föräldrar, rätt som det är dyker det upp en mineralog som han hjälper att skriva en avhandling. Detta blir anledning till lustig vetenskapsjargong. I övrigt kan myndighetsvändningar varvas med ord som "maharadjaögon". Så hjälper han någons barn med läxan i fysik (och passar på att vädra konstiga idéer om tidmätning och jordens rundning), äter middag med en vacker kvinna på restaurang, avslutas med en kyss. Kanske har därmed avhandlats "frågor om slump och nödvändighet, banalitet och mysterium" med mera, för att citera omslagstexten. Omslaget är nämligen formgivet så att det som vanligen är baksidestext löper över hela både bak- och framsidan. Fyndigt och passande!
Kameran är (tack och lov!) dämpad i förhållande till de tidigare. Den är avgjort bäst. Handlingen liknar dem: en man lyckas inte riktigt skriva in sig på körskola, åker iväg på en tur med sin körlärarinna i hopp om att kunna byta gasbehållaren till ett värmeelement men småsaker kommer hela tiden emellan; deras resa på tu man hand går vidare till England och tillbaka … och så vidare. Här finns lite mer antydan till längre röda trådar och tonen är inte fullt så uppskruvad. Här och där finns faktiskt en sorts optimistisk-absurd melankoli som påminner om Julio Cortázars miniatyrer i Kronoper och famer. Visst händer knäppa grejer, men något lite oroande gömmer sig i fogarna:
Och, efterhand som jag satt kvar i båset och lät mig styras helt lugnt av mina tankar, kände jag dunkelt att den verklighet som jag konfronterades med sakta började visa en del tecken på utmattning, den gav faktiskt efter med en viss vekhet och jag tvivlade inte på att mina upprepade och omutligt envisa attacker till slut skulle lyckas få verkligheten att mjukna, på samma sätt, skulle man kunna säga, som en oliv blir mjuk om man klämmer lätt på den då och då med en gaffel, och när verkligheten äntligen blivit helt kraftlös och inte bjöd på något motstånd längre var jag övertygad om att ingenting skulle kunna stoppa min kraft, ty jag visste att det alltid funnits en ursinnig ansats inom mig, som stärkts av alla mina erfarenheter.
På ett annat ställe reflekterar han: "Ty vad innebär det att tänka – om inte att tänka på annat?" Kanske gäller samma sak våra handlingar; det tycks i alla fall de nyckfulla berättelserna antyda. Kameran lyckas gestalta någon sorts frihet därigenom. Jag är inte helt såld, men jag förstår något bättre attraktionen med Toussaint. Som dock verkar ha klingat av; efter 1998 finns inget mer översatt till svenska.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar