En stor norsk klassiker som förtjänar en utförligare behandling än jag nu ämnar ge den. Romanen var föremål för skandal och åtal, förment för obscenitet – frejdiga sexscener något årtionde innan Nyfiken gul och allt det där – men kanske också, tydligen, för att den kan läsas som nyckelroman på ett inte alltid smickrande vis. Boken fälldes och beslagtogs men författaren gick fri; i högsta domstolen året därpå friades även boken, men då var skadan redan skedd, Agnar Mykle fick aldrig fart på karriären igen och gav bara ut några smärre verk under resten av sitt liv.
Omslaget till månpocketutgåvan från 1997 visar en rasteriserad ung kvinna med tuttar. Det var ett förklarligt men inte helt rättvist öde, att Sången om den röda rubinen skulle bli läst och hågkommen för sexet. Först och främst är det en utvecklingsroman om en ung man. Den utspelar sig under läsåret 1938/39. Mannen heter Ask Burlefot, tjugotre år, och är förresten huvudperson även i en tidigare bok, Lasso kring fru Luna; om man inte visste att det här var "del två" hade man inte tänkt på det, men det förklarar säkert ett par lite nonchalant dinglande trådar. Nåja, Ask i alla fall, han är uppvuxen i en norsk småstad, men kommer nu till en lite större norsk stad för att studera på en högskola som allmänt kallas "Den Ökonomiske". Han är socialist, men ser däri inget hinder för att läsa företagsekonomi – även ett kooperativt företag bör väl behärska debet och kredit. Efter ett par omskakande första månader, där han ömsom tycker sig överlista både lärare och de andra studenterna, ömsom känner sig fullständigt oduglig, lär han känna Socialistiska studentföreningen. Föreningens ledande figurer och original framstår för Ask som hjältar och förebilder. Men vid närmare kännedom inser han deras proportioner, deras egenheter och karaktärsbrister, vilket också är att något bättre lära känna sig själv.
Ask är socialist av känsla och instinkt snarare än av övertygelse. Socialismen är dröm och hägring och fest – precis som livet självt för en förstaårsstudent! Och han är samman med en lång rad flickor, vissa med en "orgasm så skakande stark att det sjöng i fiolen som hängde på väggen". Samlagsscenerna är storartat intensiva. Men det här är inte en berättelse om hur en ung rumlare tvingas inse felet i sitt leverne och sina naiva ideal. Nej, det är Ask som har rätt hela tiden och övertygelsen stärks i takt med hans personliga mognad. Störst av allt är kärleken, och könsdriften, i all sin förfärande banalitet, bör tjäna kärlekens väl. En sann socialism ska undanröja alla hinder för kärleken – och skönheten, konsten, allt vackert – att blomma fritt. Så, i korthet, lyder den ideologi som han instinktivt burit med sig hela tiden, men alltmer kommer att förstå och formulera. Ask är en estet i själ och hjärta och hans avsky för det borgerliga äktenskapets fängelse bottnar djupare i god smak än i någon ovilja att binda sig. Sexscenerna illustrerar den här livskänslans högsta potens, en lika intellektuell som kroppslig njutning.
Nu har jag ju ingenting sagt om allt som gör boken så bra. Det är långt från någon simpel traktat, och det beror på Mykles fantastiska verv i berättandet. Han har inte minst en känsla för tempo som får de tätt satta sidorna att vända sig själva, tempo i det stora och det lilla: avgränsade kapitel med egna rubriker, som ibland är inskjutna anekdoter, ibland fortsätter intrigen, ibland reder ut någon inre konflikt med exempel, en lika kontrollerad vild intuition i gestaltningen av Ask och hans studiekamrater … jag vet inte hur jag ska exemplifiera det utan att bli teknisk. Jag går bet.
Ask har något av klarseende kristusfigur (men utan andra lärjungar än sig själv) och det är en del av romanens friskhet, den ungdomliga glädje som gör läsningen så härlig. Men det är för den skull inte budskapet som gör romanen, och inte heller huvudpersonens utvecklingssaga; jag vill säga att det är en stor roman trots de sakerna. Man vill läsa den för den pulserande känslan av frihet, för att den ringer av en övertygelse om konstens och kärlekens höghet som är större än att rymmas i den unge Asks person. Något klingar den känslan av mot slutet, när han möter sin Embla – hon heter så, och är precis den idealflicka det låter som – och riktar in sig endast mot sitt kärleksobjekt. Trådar knyts ihop väl hårt och det blir lite ungdomsbok, engagerande och välformulerad ungdomsbok, men likafullt.
Utan att bli långrandig därom kan tilläggas att synen på manligt och kvinnligt, samtycke och sådana saker, inte alltid är i linje med våra egna dagars påbud. Det förstås bara ett problem för den som inte kan tänka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar