Nu må det förlåtas mig att jag läste denna på resa och inte alltid med full koncentration. Men i gengäld kom de två veckorna att bli "resan då jag läste Souvenirs pieux" och jag fick tillfälle att köpa på mig några fler av Yourcenars böcker. Det här är första volymen av hennes memoartrilogi Le labyrinthe du monde ("Världslabyrinten") – som framför allt handlar om hennes anfäder. Souvenirs pieux blir ordagrant "Fromma minnen", som boken också heter på svenska. Men titeln är ironisk; en souvenir pieux är en sorts katolsk nekrolog eller standardiserad skönmålning av en bortgången. Författarens högborgerliga och adliga släkt har alstrat många sådana. Yourcenar avser inte att bidra med fler, utan tvärtom att försöka se bakom konvenansen.
Bokens första del handlar om hennes egen födelse år 1903 i Bryssel. Fadern är en fransman i femtioårsåldern och modern en betydlig yngre belgiska, som dör ett par veckor efter förlossningen. De är två av volymens huvudpersoner. Nu är det den finättades förbannelse att sitta på gravhögar av urkunder, och oräkneliga generationer och halvfastrar flyger förbi innan berättelsen kan nå till föräldrarna. Väl där gör Yourcenar bruk av dokumenten på ett sätt som inte avgörande skiljer sig från hennes historiska romaner. Hon målar upp scener med tidsenlig rekvisita och människor som tänker tidsenliga tankar – föreställ dig giftasbryderier på lantgods, osv – och hon finner detaljerna som mejslar ut igenkännliga individer. Hon tänker sig in i personerna, men hur hon än ställer sig förlorar hon aldrig sin liksom avmätta abstraktion. Hon talar ofta om pitié, medömkan, men det verkar vara en känsla lik den arkeologer kan känna för ett mosslik: välvillig, öm, men under omständigheterna opersonlig. Jag gillar detta mycket. Det är en fullt legitim syn på människan. Att anstränga sin fantasi men erkänna sig otillräcklig.
Den enskilt största ansträngningen är det hundrasidiga porträttet av morfars bror (var det så?) Octave Pirmez, en romantisk dandy och rättvist bortglömd författare. Den intima relationen mellan honom och hans yngre bror Rémo är säkerligen verklig, men Yourcenar förvaltar den som ett illustrativt exempel på två personlighetstyper – eller två aspekter av samhälls- och historiemedvetande, som Hadrianus delad itu. Octave är den estetiska halvan, känslig för naturens skönhet och livets sötma, som okritiskt accepterar majoritetens dogmer för att leva friktionsfritt i världen. Rémo är idealisten och revoltören, som tar sitt politiska ansvar på allvar (men ser skumögt på människorna nedanför sig), brinner ut och tar livet av sig. Båda formas av och formar sig mot bakgrund av släktens förväntningar, men finner, trots sina olikheter, gemenskap i motståndet mot den borgerliga likgiltigheten. Yourcenar lyckas av de båda bröderna skapa något större än de ens själva trodde sig vara, för hon skriver in dem i den mänskliga historiens stora nätverk, samma som hon själv och hennes romanfigurer är en del av.
I avsnitten om mormor och morfar kommer tidens bigotta katolicism fram som tydligast. Eller bigott låter för ogint. Det handlar snarare om en samhällsklass för vilken allt är banalt, eftersom ingenting vare sig ifrågasätts eller förfäktas. Religionen är ingrodda vanor och levande ljus. Jesu lidande är för osmakligt att tänka på. Gott uppförande är en fråga om estetik mer än moral. Det mesta är likgiltigt; det enda som betyder något är släkten. Men också släkten är banal: alla kusiner och sysslingar "urskiljer sig från varandra endast genom någon oförarglig vurm eller yttre egenhet: onkel si tycker om söta bakverk; kusin så har vacker sångröst". En så navelskådande miljö kan bara vara antiintellektuell och driften att förmera avkomman liknar mer något slags djurtillvaro än upplyst mänsklighet. Jean d'Ormesson beskriver ungefär samma samhällsklass och tid (över betydligt fler sidor) i Au plaisir de Dieu, men Yourcenar är oförsonligare. Inte hård, men hon avstår från humor.
Sista avsnittet handlar om Yourcenars far och mor innan hon föds. Fadern är änkling och modern giftasmogen när de träffas; man kunde kalla det resonemangsäktenskap, om ordet inte antydde kylig beräkning. Det är mindre resonemang än instinktiv konformism bakom deras förening. Detsamma gäller deras respektive förhållanden till tidsandan. Fadern är för Dreyfus och mot katolska kyrkans förföljelser, men utan eld; hans "upprördhet är lika flyktig som hans personliga frustrationer". Modern fascineras av de moderna kvinnor hon möter, men kan inte förstå dem; att ha politiska åsikter attraherar henne lika lite som att gå i kloster (vilket annars vore accepterat). Ställd inför alternativen blir hon vilsen mer än frigjord och landar i, snarare än väljer, äktenskapet. Det är författarens tolkning men den verkar sannolik. För en annan författare kunde dessa personer vara hjältar, men Yourcenar ser hellre medelmåttan i de enastående än tvärtom. Anledning nog att läsa henne.
Då och då framskymtar något slags miljörörelsepatos och vag kritik av (post)moderniteten. Det är de mest aparta inslagen. Kanske slår det rot mer i uppföljarna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar