"Man kan inte stiga ner två gånger i samma flod" och "Allt flyter" har alla hört (trots att han aldrig skrev riktigt så). Har man dessutom läst lite filosofi vet man att Herakleitos kallas "den dunkle" på grund av sitt uttryckssätt och att han företrädde förändringens filosofi, i pedagogisk motsats till Parmenides enhetslära. Men bäst är väl att bedöma själv. Det här är första gången jag läser Herakleitos egna ord, och det är sannerligen en skatt som bokförlaget Faethon ger oss: alla ca 130 fragment i original och översättning med ingående kommentar, dessutom två förord och två efterord. Man kan knappast önska mer.
(12)
För dem som stiger ner i samma floder flyter annat och åter annat vatten till. Men även själar dunstar ur vattnen.
ποταμοῖσι τοῖσιν αὐτοῖσιν ἐμβαίνουσιν ἕτερα καὶ ἕτερα ὕδατα ἐπιρρεῖ · καὶ ψυχαὶ δὲ ἀπὸ τῶν ὑγρῶν ἀναθυμιῶνται.
Att grekiskan är med är ingen trevlig bonus utan alldeles nödvändigt. Halva kommentaren, som kan uppgå till flera sidor per fragment, tenderar att diskutera filologiska och grammatiska detaljer. Översättningen lägger sig nära originaltexten och anstränger sig att återskapa dess mångtydighet, men mycket kan helt enkelt inte överföras till svenskan. Ofta handlar det om otydlighet vad som är subjekt och predikatsfyllnad (är X Y eller Y X?), om ett adjektiv är neutrum eller maskulinum ("allt" eller "alla") eller vilka ord som bestämmer vilka. Sådant kan leda till väldigt olika tolkningar. I andra fall, som ovan, är det helt enkelt en ordmusik som försvinner: "potamoisi toisin autoisin embainousin" klingar onekligen mer poetiskt än "för dem som stiger ner i samma floder".
Hans Ruins efterord diskuterar frågan om ursprungstextens form. Det vi har är kärnfulla sentenser som citerats av andra författare ofta hundratals år efter de formulerades. Är det skärvor av en löpande prosatext, eller bestod Herakleitos verk redan från början av fragment? Ruin verkar luta åt det senare – jag ska erkänna att möjligheten inte ens hade slagit mig. Oavsett vilket är stilen säregen och det stämmer antagligen att "[i] den mån [fragmenten] tillhör en genre så är det en genre de själva instiftar".
Ändå är alla överens om att det är filosofi. När kommentaren inte reder ut det filologiska refererar den de vanligaste tolkningarna och placerar varje fragment i den filosofiska kontexten, alltså Herakleitos tänkande i stort. Det finns några teman som återkommer: att allt är i spänning och rörelse, att sanningen är gemensam och osynlig, eld, motsatser, sinnenas vittnesbörd. Fragmenten kan vara dunkla eller helt banala: "De som fällts i strid vördas av gudar och människor" (fr. 24). Det är inget hinder; även om det kräver att tolkningen rör sig ganska långt från själva orden fogas alla fragment in i vad man betraktar som "Herakleitos filosofi" – som vi ju rekonstruerat just utifrån dessa fragment. Kanske finns goda anledningar till det, men det framstår inte sällan som ett cirkelresonemang. Är vi säkra på att Herakleitos var konsekvent i sitt tänkande? Tja, det måste vi kanske utgå från. Men är vi säkra på att han faktiskt skrev det här? Nej, i många fall kan vi nästan säkert säga att han inte gjorde det. Det gäller ju all antik litteratur, som i någon mån förvanskats i traderingen. Men i Herakleitos fall, med hans täta och svårtydda stil, spelar ju varje ord och bokstav en så avgörande roll. Är det inte vanskligt att dra stora växlar på detaljerna i de fragment vi har? Särskilt när en stor andel verkar vara citerade ur minnet av författare som inte hade tillgång till texten.
Försöken att tolka liksom fäktas i luften. Åtminstone ser det så ut för en läsare utan specialkunskaper. De blir ofta rätt enahanda. Man vill hellre läsa det som poesi. "Död är allt vi ser som vakna, allt vi ser sovande är sömn." (fr. 21) Hur öppnar sig inte en sådan rad! Jag vill hellre låta den verka i mig oemotsagd än låta tolkningsförsöken nagla fast den. Men återigen: är det verkligen Herakleitos ord...? Så länge man inte är fackfilosof och idéhistoriker kan det kvitta.
Men om man är det, eller vill få ut det mesta av och om Herakleitos filosofi, räcker det inte att titta på fragmenten. De är alltid citerade i ett betydelsebärande sammanhang, och dessutom finns antika källor som inte citerar men väl diskuterar honom. Ur filosofiskt hänseende förefaller det ganska fåfängt, nästan fetischistiskt, att ägna sådan möda åt att rekonstruera de exakta orden, när så mycket kunskap om Herakleitos tänkande finns att hämta utanför dem.
Man kan nog alltså önska sig mera (om man får drömma!), nämligen två böcker: en filosofisk utgåva som går bortom fragmenten, och en poetisk utgåva med bara fragmenten, satt som en diktsamling. Den dagen kommer nog inte och jag ska hålla hårt i den här boken.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar