Jag läste De polyglotta älskarna några år efter den kom, ogillade den och det vet jag inte om jag står för. Där förekom viss namedropping, och den jag tror nämndes flest gånger var Michel Houellebecq. Han förekommer inte i Köttets tid men själva romanen erinrar om hans: en medelålders (förvisso:) kvinna, ensam på semester i Spanien, som möter ett mystiskt sällskap, vilket genom en krypterad tv-show på darknet försöker frigöra människor från köttets och begärens bojor. Deras ledare är nunna.
Upplagt för en märklig intrig. Jag hade svårt för de kaotiska kasten i De polyglotta älskarna, och även här ryms mycket: en otrogen man på flykt från organtjuvar, våldsamt slagsmål i en roddbåt, avskurna tummar, en hämnare som hålls fången i en restaurangkällare... Kanske är det Wolffs latinamerikanska influenser, jag själv ser Tarantino framför mig. Det finns något trashigt i berättarstilen. Men det blir aldrig så spretigt som det låter, för allting hålls ihop av de frågor om godhet och ondska, om kropp och själ och moral som vilar under alla vändningar.
Huvudpersonen söker en känsla av mening genom goda gärningar. En annan hoppas bikta sig fri. Som om livskänslan vore gratis och bara en individuell angelägenhet! Komiskt nog är det nunnan (eller är nunnor lite kul per automatik?) som har den krassaste, men också mest komplexa inställningen – hon vill stå på den goda sidan, men undkommer inte faktum att köttets begär är större än människorna och att det onda inte kan avskaffas, bara kringskäras. Vilket kräver offer. Vem som har rätt att verkställa dem förblir en öppen fråga.
Det svagaste i romanbygget är beskrivningen av den där förment grymma nätshowen, som inte verkar skilja sig väsentligt från Dr Phil. (Grymt nog i och för sig.) Och pocketomslaget är gräsligt. I övrigt var boken förvirrande bra.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar