Nu har föreningstanken slagit rot. Statarna organiserar sig, och säkert hälften av de fyrtiotvå novellerna handlar om de problem som gisslar ett ungt fackförbund: persondispyter, generationskonflikter, bristande klasskänsla, obildning. Men inte superi, och bara en gång spelar religionen roll! Statarna har ofta mer vilja att bilda lokalavdelning än begrepp om vad man ska åstadkomma och hur. Man håller hårt på formalian utan att förstå den och litar till stödet från förbundsledningen i Stockholm. Strejkar gör man, men yrvaket.
Många noveller är tunna skal runt ett anförande om ekonomisk historia, ännu fler är genomskinliga fabler om solidaritetens lön eller andra moralfrågor, ett par är rena hjältesagor om framgångsrik agitation. De avslutas gärna med en klämmig sensmoral. Om det trots allt fungerar, och det gör det väl, så är det tack vare Ivar Lo-Johanssons känsla för saken och inlevelse i lantarbetarnas värderingar. Jag har Giftas färskt i minnet, och visst gör Strindberg något liknande där; det är ju också debattartiklar i novellform. Men det ska nog till Strindbergs galenskap för att riktigt ro hem det.
Skrönorna från första boken är inte helt utmönstrade men känns tamare, kanske av utmattning (min alltså). Det finns en riktigt bra om två statarfruar som bjuder in avdankade änkebaronessan till kalas, liksom av omtanke, vördnad och avsky på samma gång. Sådant psykologiskt djup är det annars skralt med. Någon historia kunde vara en insändare i en veckotidning.
Kvinnorna är mestadels bifigurer och i alla händelser inte engagerade politiskt, vilket kanske har verklighetsorsak. I det liknar den förra boken. En bok kvar. Jag tror förresten ingen novell hittills har utspelat sig på vintern.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar