I tredje och sista boken är den nya tiden här för att stanna. Den inledande novellen är hundra sidor lång och heter vad den är: "Stad och land". Två statarpojkar går skilda vägar; den ena drar till stan och blir (tyvärr) lösdrivare, den andra tvingas stanna kvar, men reder sig. I ett avsnitt går stadsgrabben runt med en kamrat och leker att de äger allt i skyltfönstren, det är fin Stockholmsskildring. Det här är inte den enda novellen med vemod i botten. Det är inte heller den första där människornas känslor är mer exempel på känslor än riktiga känslor.
Staden är det nya, men landet är tryggheten. Andra, också ganska långa, novellen har en bonde i huvudrollen som är rena inkarnationen av bondeståndets självständighetsideal. Han dömer självsvåldigt en statare till löneavdrag och blir följaktligen blockerad av facket. Han försöker bekämpa dem som man mot man, men möter en ansiktslös byråkrati på arbetarnas kontor i stan. Så ser den nya makten ut.
Följer sedan tjugotre noveller av varierande angelägenhet. En om drängar som värvas mot ryssen på 1700-talet, varför? Det känns väldigt apart. En som gör detaljerade referat av kortspelspartier. Det didaktiska är borta, nu finns liksom inget att bevisa längre. Nostalgiska bakåtblickar varvas med samma smålustiga anekdoter som i förra boken. Det hela känns ganska avslaget.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar