En tågresetunn bok som inte är den lätta idyll den ser ut som. Dagmar har gift sig med målaren Vilhelm Dreyer och fått överge sitt eget konstnärskap. Hon trivs illa i huset utanför Gränna, dit de nu bjuder ett getingbo av konstnärer på midsommarfest, fruar och män, inklusive Dagmars gamla älskare.
Den tar ett tag att komma igång, och ganska många sidor ägnas åt att introducera den vanliga sekelskiftesmisogynin. Runtom är det fint och atmosfäriskt och språket har en anstrykning av gammaldags som verkar lite påklistrad. Många författare hade nöjt sig med det hela vägen och jag vet inte vad jag hade kunnat säga om boken i så fall.
Men nu klumpar sig frustrationerna, fastän dämpade, kvinnorna lockar fram de fula, halvtänkta tankarna ur varandra, meningarna kastas alltmer fram som stänk och inte vackra penseldrag. Herrarna lockar med sig pigan att måla naken vid tjärnen medan Dagmar får föra bokens första uppriktiga samtal med gamla älskaren. Även det slutar illa. Vilhelm reduceras länge till en nästan okroppslig, butter närvaro i bakgrunden. Mycket snyggt! Vilt och fritt, tyglat bara av det korta formatet. I det sammanhanget får ett "gingo" här och där ironisk udd.
Nackdelen med en kort bok är att jag inte hinner fundera ut ett konkretare omdöme innan den är slut, och nu ska jag snart av. Tidsdetaljerna är så trovärdiga, kanske namnen framför allt, att jag inte förstod förrän i efterordet att människorna var fiktiva. Men baserade på verkliga, understryks. Det är ett tråkigt bruk att avsluta skönlitterära böcker med källförteckning.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar