Hennes mest kända bok, tror jag? Berättelsen om Herbert och Maja-Lenas familjesegling har nog avskräckt många från att ge sig ut till havs. Rodret lossnar på öppet hav, sonen dör ombord och pappan försvinner, mor och dotter bärgas drivande i Biscayabukten. (Detta framgår redan på första sidorna.) Båtens genialiska namn Glädjen ger upphov till tvetydigheter som: "Glädjen pendlar så våldsamt att han har svårt att hålla sig kvar ombord"... Sannerligen.
En bladvändare, men inte så mycket för seglingens skull som för människoporträtten. Huvudpersonerna är precis lika självömkande, flata, envisa, naiva och oförtänksamma som de i Alfvéns senare (underbara) båtmardrömsbok Ur kackerlackors levnad. Man och hustru har ett stendött äktenskap men talar aldrig ut, hon följer med på hans pojkdrömsäventyr av ren apati, han är klåpare på segling men vägrar höra på hennes klagovisor för hon kan ju inget alls. Kvinnor som sörjer sina oönskade barn, män som helst vill slippa tänka på annat än tidvattentabeller. Det är mörkt! Och i ett trångt och manligt kodat slutet rum. Både i temana och ner i vissa detaljer stämmer den här boken överens med Kackerlackorna, nästan så att det känns som en förstudie till den.
Av Inger Alfvén har jag också läst Judiths teater och den var så där 70-talsfeministisk att själva historien bleknade. Men den här är stramt berättad och blir förfärlig hellre än pedagogisk. Utmärkt!
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar