Strindbergs vidräkning med kvinnosaken, vad nu det kan betyda. Boken är från början två novellsamlingar, publicerade med två års mellanrum.
Det är mäktig attityd att börja sin naturalistiska undersökning av äktenskapet med ett förord där alla slutsatser är förutgivna. Och han är radikal! Kvinnan ska ha samma uppfostran som mannen, få arbeta med vad hon vill och hon ska ha rösträtt. "Under nuvarande förhållanden" lever dessvärre både kvinnor och män under trycket av religiöst och socialt hyckleri. När människorna börjar leva mer enligt naturen (långa passager om rovdjur, sjöfåglar, botanik) kommer båda könen – inte bara kvinnan! – att emanciperas.
Första boken skildrar det ena misslyckade paret efter det andra, med sensmoralen att äktenskap som ingås av konvention eller falska förespeglingar är dömda att fallera. Feltänkta försök till jämlikhet är visserligen lika illa som onaturligt pryderi, men lyckas man lägga bort förkonstlingen kan könen leva gott ihop. Det är inte helt lätt att förena novellernas rätt konservativa slutsatser med proklamationen i förordet, men författaren vill åtminstone sina figurer väl. Det är en frisk blandning av realistiskt berättande och plötslig traktat; han kan hoppa ett par år mitt i en mening för en fräck formulerings skull, och ibland får någon citera ordagrant ur förordet.
Men andra boken! Förordet är ett sammelsurium av misogyni. Kvinnan är en lat bedragerska och mannen utnyttjad som slav. Männen har i alla tider arbetat och skapat hela samhället och nu vill kvinnorna sno åt sig det de aldrig lyft ett finger för. Bara mannen kan älska – kvinnan gifter sig av fåfänga och lystnad på lyx. Hon vill ha äganderätt men ändå bli försörjd, och hon vill inte ens föda barn, det enda hon är skapt för! Nu verkar naturen diktera just det nuvarande förhållandet. Han kan rentav vilja pådyvla kvinnorna lite religion, tidigare så förhatlig, när deras individualism verkar hotande.
Vad hände mellan böckerna? Ja, det går väl att ta reda på. Första boken är komplex och har en del moderna tankar, den andra är elaka känsloutbrott. Vilket väl sammanfattar Strindberg rätt väl.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar