Är språket magiskt? Jag tror inte det. Inger Christensen verkar anse att det är det, som jag läser den här essäsamlingen, hennes sista. Kanske läser jag helt knasigt. Jag har inte läst hennes dikter och vet inte hur hon tillämpar sin teori. Här är tolv essäer från åren 1989–1994 och en dikt (jag kunde ju prova med den... men jag måste samla tankarna först), varav ungefär hälften av essäerna cirkulerar kring samma ämne, inte sällan med ordagranna upprepningar och återkommande citat. De publicerades i olika tidningar från början, så det är förlåtet. Om något är man tacksam, eftersom repetition är kunskapens moder. Novalis är den oftast refererade och det är från honom titeln Hemlighetstillståndet är hämtad.
Det finns ett språk, och det finns en värld. Världen är läsbar: "från stjärnornas och molnens rörelser, över fågelsträck och fiskstim till myrspråk och vattenvirvlar hemma i köksvasken" – allt går att tolka, utläsa, förstå, och det gör vi människor med hjälp av språket. Men språket är med nödvändighet en förminskning av världens läsbarhet, precis som en karta aldrig kan avbilda landskapet i skala 1:1. Och språket befinner sig inuti i världen och kan aldrig beskriva den utifrån.
Att skriva – poesi i synnerhet – är att sträva mot läsbarhetens gräns, mot den ouppnåeliga sammansmältningen av språk och värld. Det är omöjligt i absolut form, och vore än mer omöjligt om språket var skilt från det föremål det ville beskriva. Men poeten inser (eller borde inse) att "ett språk är en del av världen, och att [därför] när en människa uttrycker sig, är det också världen som uttrycker sig". Det inre och det yttre, ordet och tinget, befinner sig redan i samma rum, bland samma "relationer mellan alla jordiska ting", och poetens utmaning är att finna det tillstånd – hemlighetstillståndet! – där de smälter samman, där skillnaden upplöses "så att världen kan skriva sig själv genom människans medvetande".
Det är en attraktiv tanke och den låter rimligare för varje gång hon beskriver den. Såklart är språket sprunget ur världen. Ur naturen. Är lika mycket del av den som träd och blad. Allt hänger ju verkligen samman, för universum är ett, och inte mer än så. Men hänger det samman på det sättet? Finns det färdiga korrespondenser i alltets struktur? Och mer specifikt mellan språket och dess föremål? Ja, om jag förstår Christensen rätt. Orden är "hemma hos sina fenomen", "i denna labyrint av medvetande och värld sammanvuxna".
Det låter hemtrevligt. Men man kan frestas att dra synsättet för långt, och Christensen går allra senast över gränsen när hon reflekterar över ordklassernas motsvarighet i världens konstruktion. Substantiv är si, verb är så, prepositioner "håller upp språket på samma sätt som rymden bär planeterna" – alla språk har inte ens prepositioner! Var lämnas rum för godtycke, för diffusa, fluktuerande betydelser? Och för olika språks olika sätt att kategorisera inte bara tingen utan även förhållandena mellan dem? Jag kanske förstår henne för bokstavligt. Men hon är ju bokstavlig, nämner särskilda ord. Om de bara är exempel, betyder det att världen rymmer många strukturer, en mångfald av konkurrerande och inkompatibla sätt att begreppsliggöra den? Som alla är lika sanna? Vad är då inte sant om världen? Eller har världen själv frambragt alla tillgängliga och korrekta sätt den kan förstås på, och poetens uppgift är att identifiera ett av dem?
En poetik ska säkert inte utsättas för logisk analys. Men ägnar man flera mycket snarlika essäer åt att vända och vrida på en metafysisk teori – för det är det väl? ett påstående om hur världen är konstituerad? – så måste man väl mena att den är sann. Idén om ordets direkta förhållande till tinget skulle jag kalla för magiskt tänkande och jag kan inte tro på den. Inte på riktigt. Gjorde Inger Christensen det? Hon påstår ju det.
Världen är världen och om den vet människan inte ett skvatt. Allt vi har är vår mänskliga uppfattning om den. Det är jag övertygad om. Men jag kan avundas tron på att vi, om vi bara lyckas försätta oss i rätt tillstånd, har tillgång till sakernas sanna natur och kan få den att resonera i språket. Det är nog en mer givande väg till bra poesi än att laborera med självrefererande språkspel!
Dock – är detta ekopoetik? (Christensen nämns väl i de sammanhangen?) Insikten att människan inte står utanför naturen kan bli farlig om man samtidigt tror att hon kan tala för blommor, blad och sniglar... och att de för alltings talan på sitt vis... för mig låter det som mänsklig projektion.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar