Jag vill kalla detta min första Modiano. Jag läste visserligen Place de l'Étoile (i översättning) under en tågresa strax efter hans nobelpris men förstod inget då och minns inget nu. Jag har blivit bättre på att läsa sedan dess. På biblioteket har jag bläddrat i en svensk utgåva där Horace Engdahl i förordet hävdar Villa Triste som författarens bästa. Det var nog också där det stod att boken utspelar sig i alpfranska Annecy, vilket aldrig sägs men någon har väl listat ut det; där har jag hur som helst varit och det är ju roligt.
Berättaren åker dit som artonåring i början på sextiotalet, för att slippa kallas in till kriget i Algeriet. Han tar in på ett hotell under namnet Victor Chmara. När någon tror sig igenkänna det som ryskt protesterar han inte utan spelar med. I själva verket är han framför allt rotlös, utan fäste i någon plats. Det är högsommar på semesterorten, där han blir bekant med den något äldre Yvonne, skådespelerska in spe, och snart trettioårige Meinthe, tydligen läkare. De fördriver dagarna på hotellet, på utflykt, i Meinthes dekadenta villa med tillnamnet "triste" (sorgsen). Victor är åskådare när de andra två vinner en sorts skönhetstävling för par. Men vad är de för några egentligen?
Eller var, snarare, för det har gått tolv år sedan dess och romanen berättas som det vuxnare jagets återblick. I minnet plattas perspektivet ut. Verben står gärna i imperfekt, det tempus som anger återkommande eller oavslutade händelser, mer sällan de tydligt avgränsande och preciserande passé composé eller passé simple. Hela sommaren blir en dimma i smetig pastell – det är inte min övertolkning för han säger själv sådant i texten. Att det blir mer än en romantisk dagdröm om förlorad ungdom är tack vare det enträgna fasthållandet av minnet som funktion, förutom dess innehåll. Berättaren söker i sitt minne, men också människorna där har sin egen förhistoria, som de inte sällan vill undvika att bli påminda om. När Yvonne visar Victor sitt gamla flickrum öppnar sig ännu ett lager av minnen som hittills varit dolda. Allt som rör den där sommaren är och var redan då delvis hemlighållet och förträngt. Men det undflyr berättaren att lyckas skilja det hemliga från det förträngda. Han var så ung – kanske släpptes han bara inte in, undanhölls de något vuxnares mysterier? Eller kom han dem aldrig helt nära för att de inte ville kännas vid sig själva? Eller kommer han bara inte ihåg?
Den spänningen räcker långt, men en bok så befriad från egentlig handling är förstås beroende av de stämningar den lyckas frammana. I början har jag lite tråkigt. Det tar ett tag innan stämningen lägger sig, eller så är det jag som behövde tid att komma in i den. Jag sjunker riktigt in först när Meinthe blivit mindre central till förmån för Yvonne; hon är trovärdig, han mindre så med sina affekterade tics och någon märklig grej att identifiera sig med drottningen av Belgien. Men mellan Victor och Yvonne finns något skört och vackert: bara genom den erfarenhet hon fått av sitt försprång i ålder framstår hon som ouppnåelig, undanglidande när han i sin naiva instinkt vill slå rot, men kanske glider hon undan mest av lättja och obeslutsamhet. Vem vet egentligen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar