Det stora äventyret (Per Gunnar Evander, 1973)

Per Gunnar Evander är väl en av alla dessa välkända svenska romanförfattare från några decennier sedan som riskerar att slinka ur det kollektiva minnet av ren försummelse. (Pär Rådström, Sun Axelsson...) Det här lär ha varit hans genombrottsbok och det är den första jag läser av honom. Omslaget på utgåvan från 1975 pryds av en suddigt socialrealistisk motljusbild ur filmatiseringen med Göran Stangertz i huvudrollen.

Vilken märklig bok! Huvudpersonen är en ung man som heter Karl Erik Matsson, men alla (även han själv) kallar honom Jimmy – "anledningen till detta känner han inte helt säkert till". Genialiskt anslagsackord! Redan här finns humorn och ömheten som löper genom hela berättelsen. Jimmy är en skör och jagsvag person. Det leder gärna till dråpligheter, som de första kapitlen visar. Han är värnpliktig (eller? för han verkar vara i tjugofemårsåldern?) och har gjort upp med några andra grabbar att alltid hälsa på en viss lyktstolpe mitt på exercisplanen. Så blir de andra förflyttade och bara Jimmy fortsätter hälsa på stolpen – han vet att han gör sig till åtlöje men kan bara inte svika överenskommelsen. Han måste kasta ut en radioapparat genom rutan för att han råkat lova det i ett irriterat ögonblick. Det inre tvånget tar över honom. I det civila – dit han snart hemförlovas – har han en flickvän som han mest försöker dra sig undan; hon flyter delvis samman med hans tjatiga mor. Han får vikariat på en skola och låter sig viljelöst förföras av en högstadietjej. Jimmy håller fast vid förhållandet, inte av kärlek eller ens den enklaste känsla av samhörighet, utan endast bunden av sin molande, bitande oro. Han kan inte ens komma nära tanken på att göra någon illa. "Herregud, att göra slut med en flicka var ju detsamma som att avrätta henne!" Men mest av allt visar sig oron som en riktigt ältande svartsjuka.

Stackare! Evander håller sig nära sin huvudperson, inkännande som en omtänksam kompis men samtidigt närsynt som Jimmy själv (Jimmy är bokstavligen närsynt!), upptagen av allt som är besvärligt. Gång på gång Jimmys tvångsmässiga, monotona utfrågningar av sin flickvän. Rädslan för att bli ertappad med brister som inte är hans eget fel. Hans övergivenhet.

Men romanen tar en vändning ganska precis i mitten: Jimmy blir inlagd på psyket. Nu dunstar det mesta av den humor som varit liksom själva den lins som hans situation har beskrivits genom, och kvar blir en mer samlad och omedelbar välvilja. Efter den första svåra perioden på sjukhuset lär Jimmy känna en läkare som han kallar Alec. Alec lyssnar, ställer vänliga men tydliga frågor, dömer inte, stoppar sin pipa och låter Jimmy hålla på med sin maniska glasögonputsning när han inte kan svara. Patienterna får resa ut på landet för nedtrappning av medicinen. Jimmy får bygga fågelholkar, och han älskar fåglar, han får visa sig duktig, han får känna sig behövd som stöd åt andra inlagda, han får uppmuntran och lugn. Det är svårt att inte kalla det vackert! Ja, det finns en doft av exempel ur lärobok i motiverande samtal:

Under flera samtal med Alec uppe på hans rum hade Jimmy med sig plånboken och kortet på sin far. Men Alec tog inte upp ämnet, antingen hann han inte eller också hade han glömt bort vad de kommit överens om. [...] Samtalen under sommaren kom mest att handla om hur Jimmy upplevt sin egen roll under tiden i det militära och lite grann om förlovningen med Kerstin och Jimmys passiva roll i just hans förhållande till henne.

Jimmys nervösa förhör med flickvännen har nu ersatts av lika långa dialogavsnitt mellan en bussig och pedagogiskt förstående psykiatriker och hans patient. Vänt och idealiserande men jag kan inte låta bli att gilla det. Nostalgi kanske? Det är en härligt sjuttiotalig tro på samhällsinstitutionerna genom hela boken (faktiskt även i militären: kaptenen gormar men disciplinåtgärderna är rakt igenom mänskliga). Tillfrisknandet möter ingen annan antagonist än Jimmys egen oro och ångest, som sakta men säkert motas undan när han får växa in i ett meningsfullt sammanhang.

Vore boken skriven idag – om det hade varit möjligt – så skulle baksidestexten inte tala om "psykiska besvär" utan om "psykisk ohälsa". Det sägs en gång att Jimmy har "så svårt att koncentrera sig", så antagligen hade han diagnostiserats med adhd. Hade det hjälpt honom? I romanen börjar han må bättre när han får stöd i att våga se utanför sig själv, känna samhörighet med andra och lära sig formulera sin egen vilja. Du är inte din sjukdom, brukar man säga nuförtiden. Men Jimmy är ju det. Hans oro och ångest är ju en del av honom. Den går inte att knipsa av och lägga bort, men han kan göra den mindre genom att lära sig se den ur ett större perspektiv. Ohälsa ska bara bort. Någon expert får ta hand om det. I ordet besvär finns fortfarande hela personen kvar, och det egna ansvaret. Att tala om psykisk ohälsa är att inte längre tro på människan.