Det är befängt beteende att läsa översatta böcker på engelska när de finns på svenska, och första gången för mig. Snöns rike är dock översatt via engelskan, så det kan väl vara förlåtligt.
Kawabata fick Nobelpriset 1968 och det här lär vara hans mästerverk, en mycket lågmäld historia om omöjlig kärlek mellan en gift man från Tokyo och en ung geisha på en semesterort i bergen. Att han är gift är inte problemet, däremot – och nu tar jag baksidestexten till hjälp – att han är en estet utan förmåga till verklig kärlek. Förvisso. I första scenen sitter han och betraktar en kvinnas spegelbild i ett tågkupéfönster, och boken igenom uppstår den sanna skönheten först när verkligheten halvt upplöses i transparens, som en silkesmask. Lyriskt gestaltat då och då.
Kanske låter jag mig luras av det exotiska och tolkar det där som japanskt berättande när det egentligen är huvudpersonens karaktärsdrag. Men deras försök till förhållande förstår jag mig inte på, även flickan verkar dra sig undan, har visst slackerbeteende. Det verkar som en allmän hållning att allt vackert är förgäves och dialogen är alltid lite bredvid ämnet. Känner mig smått korkad.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar