Tusan! Jag har svårt att se hur en klassisk 1800-talsroman kan bli – kanske bättre, men knappast mer roman än så här. 900 sidor och dussintals människor, full uppmärksamhet åt alla håll, spretande framåt utan givet mål. Det handlar om äktenskap, men inte om att finna den rätte, om framstegsivrare inom politik och medicin, men med dimmig bild av vägen framåt. Den mest gemensamma nämnaren är att människorna tvingas hantera besvikelser, men i det ryms stort och smått och alla sociala skikt. Zadie Smith säger att boken "seems to hint at those doubts of the efficacy of narrative that were to follow in the next century" och jag kommer in i samma lunk som när man följer en välgjord tv-serie i säsong efter säsong. Det är för närsynt för att kallas episkt, men logiskt sammanhållet trots röran av trådar. Imponerande. Och realistiskt?
Alla brittiska författare har humor och George Eliots verkar ovanligt elak. Men det är bara för att hon tar sina figurer på allvar. När Dorothea gifter sig med den ohjälplige torrbollen Casaubon räcker det inte att göra honom till en karikatyr: han ska redovisas på samma skoningslösa psykologiska djup, och månne om det inte gömmer sig något ömt längst inne? Det finns få skurkar. Några kunde kallas hycklare om författaren hade förenklat omständigheterna, men det gör hon inte. Enda schablonerna är småstadsskvallrarna som hörs ibland och liksom omringar berättelsen, Mr Si och Mrs Så som tjattrar i grupp om de andras förehavanden. Men med 900 sidor till hade hon säkert kunnat tränga in i dem med och pressa berättelsens gräns ytterligare en bit utåt...
Det är nog symptomatiskt att slutet verkar tvingas fram av formatet mer än av inre nödvändighet. Och det säger sig självt att det finns toppar och dalar. Läs den ändå, men inte den här utgåvan (Bantam Classic)! Det går nämligen inte. Texten går hela vägen in i mitten. Jag fick låna en Penguin på biblioteket.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar