Curzio Malaparte är pseudonym för Kurt Erich Suckert, vilken oavsett namn var en färgstark person: fascist, personligen bekant med Mussolini, sedan misshaglig och fängslad, journalist, cyklist och slutade livet med att testamentera sin modernistiska villa till folkrepubliken Kina. Detta upplyser innerfliken om i fängslande sammanfattning och lite onödigt ingående detaljer ges i Mikael van Reis långa förord. Jag talar nu om Viveca Melanders översättning från 2010 (det finns en äldre inkomplett).
Kaputt lär vara Malapartes mest kända bok och den är svår att klassificera precist. På mitt bibliotek står den både på skönlitteratur och historia, men kanske hör den bäst hemma bland biografierna: det finns drag av alla tre, men den rödaste tråden är författarens egen person. Under andra världskriget agerade han uniformerad reporter på östfronten och som sådan blev han vittne till lika vedervärdiga som osannolika scener. Vissa mer bisarra än något annat. I Karelen skräms en trupp ryska hästar till livet av ett bombangrepp och rusar ner i Ladoga, varpå en vindil blåser in och fryser sjön – morgonen därpå sticker stelfrusna hästhuvuden upp ur isen, alla vända mot stranden. Andra historier är bara ohyggliga, inte minst de om judepogromerna i Rumänien och beskrivningen av ett plomberat förintelsetåg. Man förmår en tjänsteman att bända upp en vagn, och ut väller två tusen lik – som bits. Stanken är återkommande, stanken av lik, förruttnelse; boken inleds med att Malaparte sökt sig nattkvarter i ett övergivet skjul men hemsöks av lukten av ett dött sto i ett dike, liksom av krigets multnande stål.
Men mest av allt, mellan alla skrönor och vittnesmål, gör sig författaren mödan att relatera långa middagskonversationer. Malaparte umgås med diplomater, politiker, höga officerare, adelsmän och societetsdamer i en enda röra av namn och titlar (mitt favoritnamn är Demetra Slörn). Man sitter i ett slott i Polen eller någonstans i norra Finland. Nationalkaraktärer krockar åskådligt: finnarnas fylla och olustiga knivintresse (såklart), spanjorens för mig obegripliga katolicism, engelsmännens avmätta högfärd, och italienarna representeras väl bäst av Malaparte själv, som aldrig tappar lusten att gå på om allt han upplevt, molto con brio. Tyskarna gestaltas som ängsliga och med primitiv humor, uppriktigt rädda för de svaga "och obeväpnade". När det är som bäst fungerar samtalen som associativ ramberättelse för groteska krigsanekdoter. Däremellan förekommer långa sekvenser där inget annat händer än att fem, sex ambassadörer med hustrur försöker bräcka varandra med spirituella repliker (vilket de förvisso har talang för). Stundtals urartar berättandet i ett virrvarr av sedan generationer bortglömt skvaller. Malaparte har också en tendens att dansa ut i mer inspirerade än stilistiskt motiverade metaforkedjor.
Jag kommer att tänka på Boken om San Michele, en association som väl underlättas av att Axel Munthe nämns några gånger häri och att Malaparte liksom han ägde ett hus på Capri. Munthe var ju djurälskare, och djuren spelar en viss roll även här – kapitlet där Malaparte på sitt resoluta manér botar en bombtraumatiserad hund är som hämtat ur San Michele. Annars får djuren representera krigets äckel och meningslösa offer. Bokens sex delar heter "Hästarna", "Råttorna", "Hundarna", "Fåglarna", "Renarna" och "Flugorna".
Det är en läsvärd bok som kunde ha varit tvåhundra sidor kortare. Longörerna vid middagsborden skapar en stämning av något ansträngd ironi och förfäran över kriget på lagom avstånd – en bild av cynismen hos de privilegierade, kanske, eller bara ett ohämmat personligt framställningssätt. För att älska det här bör man nog vara rätt intresserad av författaren som person. Det underlättar om man kan franska; mondäna människor föredrar att formulera sig på det språket när det gäller att vara rolig. (Översättningar finns i appendix.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar