Jag tyckte ju om Malte Perssons senaste diktsamling Undergången – och även hans översättningar av Rilke, som jag inte skrivit om här. Det gjorde mig nyfiken på den här romanen, som jag hittade billigt på second hand (i ett exemplar som enligt den tidigare ägarens blyertsanteckning varit "dammsamlare i bokhyllan").
Abraham Niclas Clewberg, adlad Edelcrantz (1754–1821) var poet, vetenskapsman, ingenjör, ledamot i en mängd viktiga sällskap och akademier (däribland Svenska akademien) och under lång tid föreståndare för den kungliga teatern. Romanen är spunnen kring hans liv. Den unge Clewberg är nära vän med Johan Henric Kellgren och anses som helt ung vara ett mer lovande skaldeämne än denne. Men Kellgren är eldig, radikal, viljestark – i kärlek inte minst! – medan Clewberg är sval och förnuftigt behärskad. Två motsatta sätt att tolka upplysningen, kanske. Men i så fall betingade av läggning. Clewberg, fastän där när det rumlas vid hovet, är aldrig snabbast i repliken, överraskar sällan och är "bättre på att besvara gåtor än på att ställa dem". Vart hamnar en sådan man? Tiden går, vänner dör, Clewberg blir Edelcrantz, han inkasserar titlar och uppdrag tack vare sin flit. Bristen på kärlek och glöd sublimeras i ett allt djupare intresse för ångmaskiner och optisk telegrafi. Han reser än till England, än till Frankrike, han knyter fler och fler kontakter men börjar bli kylig och cynisk och alltmera ensam. Romantiken avlöser upplysningen och Edelcrantz sort förpassas till det förgångna.
Man märker att författaren är poet. I en historisk roman är det inte lätt att hitta balansen mellan alltför modernt klingande språk och ett ansträngt gammaldags. Kanske är det en omöjlighet och Malte Persson försöker inte ens, tvärtom kliver han mycket medvetet ur tiden och använder sig av alla de stilar och register han därifrån har tillgång till. Replikväxlingar kan låta som hämtade ur samtida brev medan någons handlande strax liknas vid "liverollspel" och ett kapitel får heta "Stockholm by night". Berättaren är inte rädd att snärja in sig i komplicerade metaforer men kastar lika lätt och smidigt av sig dem, som om det bara var en lek. De specifika vändningarna må vara moderna, men tonen och temperamentet ansluter till sjuttonhundratalets eleganta, lekfulla ideal. En känslig läsare kan irriteras av språklekar i överkant, med prosans återkommande inrim och piruetter runt likljudande ord. Några gånger mer slätar det ut än ger udd åt berättandet.
Jag reagerar i början på övertydliga förklaringar av historiska händelser och än värre tidsandan, som om den inte gick att fånga med gestaltningen. Vanligen signalerar det att författaren inte förmått absorberas av epoken som skildras, eller inte tror sig om att kunna förmedla upplevelsen. Jag har försökt läsa någon av Carina Burmans historiska deckare men gett upp för att den verkat befolkad av tidsresenärer snarare än människor hemmahörande i en annan era, med dess sätt att tänka och vara. Här blir det snart tydligt att den egentliga huvudpersonen inte är Edelcrantz så mycket som tiden, och inte den tid han levde, utan tidens gång som sådan. Ofrånkomligen spanar vi på Edelcrantz från vår tid. Vi kan inte avsäga oss kunskapen om den tid som förflutit efter honom, och om hur det som pågick då skulle komma att framstå i sammanfattning. Så sett är det en lättnad när berättaren istället för att undertrycka det stora perspektivet ger det fullt spelrum, för en stund lägger undan inlevelsen och ger sig hän åt referat av ballongfärder, handelsrutter, penningkurser och tryckfrihetsbestämmelser. (Man kommer lätt att tänka på sista dikten i Undergången.) Edelcrantz själv får också mera överblick med åldern. Han krymper medan tiden växer och förgrenas. Till slut är tiden allt och han inget och romanen tvingas lämna honom. Malte Persson har fingertoppskänsla för de subtila språkliga nyanserna som antyder perspektivskiften och grader av osäkerhet och däri ligger väl skillnaden mot exempelvis Carina Burman. I en blinkning kan figurerna förvandlas från verkliga människor till historiskt staffage och tillbaka, ett flimmer som väl är det närmsta vi kan komma förståelse av det förflutna.
Jag har alltid känt mig främmande för sjuttonhundratalets estetik och mentalitet, men den här boken gör mig osäker. Jag identifierar mig lätt med Edelcrantz, den eftertänksamma typ som söker sig till "abstraktionernas trygga fålla", uträttar oräkneligt tack vare disciplin men aldrig kullkastar det kända. Edelcrantz inkarnerar franskklassicismens upphöjelse av form före stoff. Det är en smak som premierar medelmåttan, men det är medelmåttans öde och förbannelse att trängta efter det han inte är skapt för, det sublima och omvälvande. Boken ger ingen väg ut ur dilemmat, för det finns kanske ingen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar