Årtalet är en halvsanning; den ursprungliga versionen kom ut då, men den utgåva som numera går att få tag på är från 1978. En novell har där strukits och en ny kommit till medan resterande har redigerats mer eller mindre genomgripande. Yourcenar ville väl ha det så och jag ser ingen anledning att föredra en äldre upplaga.
Det här är alltså en samling av tio förment orientaliska noveller, vilket också det är en halvsanning. En vardera utspelar sig i Kina, Japan och Indien, men resten rör Grekland och Balkan. Det de däremot har gemensamt är en dragning mot saga, myt eller legend – ett flertal av dem är också direkt inspirerade av förefintliga sägner från länderna i fråga. Den burleska historien om kvinnan som muras in i en tegelvägg med hål för brösten så att hon kan amma sin son ("Le lait de la mort") är alltså inte sprungen ur författarens fantasi, även om hon gestaltar den effektfullt, och detsamma med den om konstnären som flyr undan sin avrättning genom att måla in sig i en tavla ("Comment Wang-Fô fut sauvé"). Sistnämnda saknar inte beröringspunkter med Borges noveller, om jag minns något av dem, en osannolikt konstruerad saga om förhållandet mellan konst och verklighet.
Det temat löper genom hela den lilla volymen och sammanfattas kanske bäst i anmärkningen att "l'illusion est peut-être la forme que prennent aux yeux du vulgaire les plus secrètes réalités" (ur "L'homme qui a aimé les Néréides"; jag misslyckas att översätta detta till välklingande svenska). Bara med hjälp av inbillningskraften blir världen helt verklig. Det sköna, det fula och det föreställda befruktar varandra, men gränserna överskrids inte utan fara. I den mytnära "Kâli décapitée" är det gudinnans fall och vanära som för henne närmare "det som är utan form"; omvänt med "L'homme qui a aimé les Néréides", som blivit stum och förryckt av att skåda nymfernas gudomliga skönhet. Det andra stora temat är kärleken och åtrån, krafter som får metafysisk tyngd i den här allegoriskt färgade inramningen. Kärleken leder flera av novellernas huvudpersoner till groteska handlingar, men i "Notre-Dame-des-Hirondelles" är det en mildare kärlek som kommer jungfru Maria att med en magisk gest tillrättavisa en munk som förjagat de hedniska halvgudarna. Jag vet inte om det är panteism eller bara en uppfriskande synkretism som resonerar här.
Yourcenar gör sig förvånande bra i det här koncisa formatet, med sin märgfulla, exakta prosa. Hon tillåter sig på samma gång att leka mer än i de långa, nogsamt utarbetade romanerna, och balansen är faktiskt alldeles förträfflig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar