Min tredje Max Frisch – efter Homo faber och Människan uppträder under holocen – och den längsta av böckerna, jag tror den längsta han skrev.
Romanen har formen av huvudpersonens upprörda anteckningar från fängelset, där han inspärrats i sin vägran att erkänna sig vara den sedan sju år försvunne bildhuggaren Anatol Stiller. Åklagare, försvarsadvokat och andra ansvarskännande myndighetspersoner fordrar bara den enkla sanningen av honom, men Stiller (för det är Stiller) svarar i invecklade skrönor och fabulationer. Han sänds på permissioner med hustrun Julika, kontaktas av brodern, och loggboken över fängelsevistelsen glider ut i längre avsnitt som ur flera rollfigurers perspektiv skildrar en otrohetsaffär där Stiller var inblandad. Man tvingar honom att konfrontera allt fler händelser och människor från sitt förflutna för att förmå honom att erkänna sin identitet.
Stiller gör en resa från bokstavlig självförnekelse till acceptans av det egna jaget med dess fel och tillkortakommanden. Hela boken är på så vis en allegori över detta huvudtema. Ibland, särskilt mot slutet, blir det lite väl luftigt och högtflygande. Men vinklar och variationer på temat bryts ner och gestaltas konkret i de olika scenerna. Det handlar om omöjligheten att bli sedd av andra som den man person man är inuti, driften att göra sig färdiga bilder av varandra. Hur våra relationer, även till oss själva, bygger på fiktioner och antaganden, förenklingar som begreppsliggör det som egentligen är hopplöst komplext. Att vi inrättar vår personlighet och våra erfarenheter i behändiga narrativ för vår bekvämlighets skull.
Stiller envisas med att vara någon han inte är. Jag är inte säker på att boken visar någon väg ut ur självbedrägeriet, men den bjuder på många fina bilder inifrån det. Liksom i de två böcker jag tidigare läst av Max Frisch finns ett melankoliskt stråk som tidvis väller fram ur den neurotiska prosan. Det är vackert hur Stillers och Julikas gräl, deras stumhet inför varandra, målas fram med sådan exakthet i detaljerna trots att stilen ger intryck att vara slafsig och vårdslös. I andra partier är det flinkt och uppstudsigt, för att glida över i en lång poetisk beskrivning av en solnedgång. Idéinnehållet är intressant men stilen är verkligt imponerande. Då och då kom jag att tänka på den enda bok jag läst av Heinrich Böll, men det säger kanske mest om mina begränsade insikter i tyskspråkig efterkrigslitteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar