Jag vet inte så mycket om Böll, och det här var min första bekantskap med honom. Den här romanen ska om jag förstått det rätt ha gett honom den sista knuffen mot Nobelpriset, som han tilldelades året efter.
Damen i Grupporträtt med dam är Leni Pfeiffer, född Gruyten år 1922. Bit för bit målas en bild av personen Leni genom vittnesmål från hennes vänner, släktingar och andra som korsat hennes väg – från uppväxten med skolgång i ett nunnekloster, via krigstidsromansen med en rysk fånge på ett kransbinderi, till livet som fattig men altruistisk hyresvärdinna. Leni själv kommer aldrig till tals, och bilden av henne förblir motsägelsefull. Gruppen i porträttet utgörs väl då av dessa vittnen, som också blir till levande och komplexa personer. Dessutom är berättaren ("förf.") oupphörligen närvarande, då och då genom faktisk interaktion med informanterna, men annars genom sina egna tolkningar och kommentarer till det han får höra, inte sällan i form av ironiska inskott och små elakheter.
Störst utrymme i berättelsen, som löper ganska kronologiskt, ägnas åt de sista åren av andra världskriget och tiden omedelbart därefter. Leni framträder som inte oberörd av krigets praktiska konsekvenser, men som tämligen ointresserad av den rådande ideologin och de moraliska förskjutningar som kriget medför. Hennes förmåga till kärlek är beständig genom bomber och hån, en symbol för något grundläggande mänskligt som fascism och samhällelig ödeläggelse inte kommer åt att rubba. Även stilen är märkt av kriget – texten är löst protokollarisk (ibland med parodiskt användande av förkortningar), gräver stundom ner sig i nitisk detaljredovisning som om varje minsta upplysning är av vikt för den rätta skuldfördelningen efter krigsslutet. Den hade knappast kunnat vara skriven på något annat språk än tyska, med alla dessa invecklade bisatser och långa syntaktiska syftningar, som ju svenskan lyckligtvis kan återge med den äran.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar