Det återstår bara fragmentariska kunskaper av det jag till äventyrs inhämtade under mina år som filosofistudent, så nu har jag gjort mig ambitionen att plugga upp mig från grunden på egen hand. Jag börjar från början och så får jag se hur långt jag hinner innan jag dör.
Försokratikerna är det första kapitlet i de flesta översiktsverk. Så också i Alf Ahlbergs Filosofiens historia, först publicerad i flera band under 1920-talet, men som jag äger i en samlad upplaga från 1946. Han skriver från hjärtat och det är trevlig läsning bara för prosans skull. Var och en av de viktigaste försokratikerna ägnas något halvdussin sidor. Därtill har jag fått tag på Grekiska filosofer: från Thales till Aristoteles (1950) av W. K. C. Guthrie (det kanske kommer ett eget inlägg om den tids nog). Den är kort och förutsätter inga egentliga förkunskaper, men här är det nog lätt att tappa bort sig om man inte redan har ett hum om grunddragen i det antika tänkandet. Det är tättpackat och redogörelserna för de olika filosofernas idéer vävs ihop med varandra och med författarens egna kritiska kommentarer.
För att få chans att samtidigt öva min franska har jag kompletterat dessa verk med Lire les présocratiques, en samling uppsatser under redaktion av Luc Brisson, Arnaud Macé och Anne-Laure Therme. Den har fungerat bra som fördjupning, dock med sina luckor.
Ganska stor möda ägnas åt att reda ut vad vi egentligen kan veta om försokratikerna. Utgångspunkten för hela boken är Hermann Diels Die Fragmente der Vorsokratiker, standardverket som samlar det vi har kvar av deras skrifter. Jag har ännu inte läst något av dessa fragment mer än det som brukar citeras, men det har inte försvårat läsningen av den här boken.
Introduktionskapitlet talar om de bevarade texternas skick, traditionssamband och några definitioner. Sedan följer ett kapitel som jämför de första filosofernas läror med den kunskap som traderades genom poesin. Man får veta lite om den tidigaste filosofins förhållande till religionen, som den uttrycks hos Hesiodos och i de orfiska mysterierna. Därpå kommer ett kapitel om försokratikernas relation till "tekniken", med vilket jag tror man egentligen åsyftar begreppet techne. Begreppet definieras dock aldrig ordentligt och jag blir aldrig helt klok på vart man vill komma. Det fjärde kapitlet handlar om historia, vilket betyder ungefär "undersökning" eller "forskning", och det blir desto mer givande eftersom i princip hela kapitlet är en behövlig begreppsdefinition.
Efter dessa inledande anmärkningar av varierande nytta behandlas de stora försokratiska filosoferna eller riktningarna i var sitt kapitel: milesierna, Pythagoras, Xenofanes, Herakleitos, Parmenides, Anaxagoras, Empedokles, sofisterna, Demokritos och pythagoréerna. Man ska ha förkunskaper för att få ut något av detta, för grunderna i de respektive tänkarnas filosofi förutsätts ofta vara bekant. Kapitlen spretar åt några olika håll eftersom de är skrivna av olika författare – ibland handlar det lite väl mycket om källmaterialets kvalitet och sådant – men i stort ger varje avsnitt en bra fördjupning till det man kan ha lärt sig i en klassisk filosofihistoria. Med undantag för de två kapitlen om Pythagoras och pythagoréerna, som båda mest reder ut hur svårt det är att egentligen veta något om dessas idéer. Så omöjligt kan det väl ändå inte vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar