Ett slumpfynd från en bokbytarhylla. Jag vet inget mer om författaren än att han var ungrare. Det här verkar vara hans mest lästa bok och den enda som finns på svenska. Omslagsfliken beskriver den som en "allegori om människors kontaktbrist i det överbefolkade och överindustrialiserade moderna samhället" och jag kan inte säga annat än att det stämmer.
Språkforskaren Budai är på väg till en konferens i Helsingfors men kliver på fel plan. När han landar befinner han sig i en stad där man pratar ett obegripligt språk som han inte kan placera. Det är människor av alla kulörer i en evinnerlig stress och trängsel. Byggnader tornar upp sig så långt han ser åt alla håll och han vet inte om han befinner sig i centrum eller i utkanten av stan. Han lyckas checka in på ett hotell men därutöver får han ingen lön för all sin möda att göra sig förstådd på restaurang, i taxi, i köpcentren... Man fattar principen men ändå ägnas rätt mycket tid åt att Budai utforskar någon ny del av staden, tror sig ha hittat ett sätt att dechiffrera språket eller kommunicera sin vilja att resa hem, går bet, börjar om. Det gör inte så mycket om det blir repetitivt, för mysteriet med språket är i princip mer intressant än den hätska atmosfären i den gråa, omänskliga staden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar