Tiotalisterna är sorgligt bortglömda mellanbarn i den svenska litteraturhistorien. På ena sidan Strindberg och Lagerlöf, på den andra proletärförfattarna och modernismen. Det är väl bara Hjalmar Bergman som någon kan få för sig att läsa, och för all del Elin Wägner. Men sådana som Sigfrid Siwertz och Lubbe Nordström vilar under damm och mossa – i sällskap med Gustaf Hellström. Jag har haft den här boken ett tag och jag gillade så mycket Snörmakare Lekholm får en idé (den har blivit något av en fixpunkt för mig) och så nämndes alla de här gubbarna så ofta i Romanens formvärld och då fick jag lust att ge mig på Hellström igen.
Romanens fullständiga titel lyder enligt titelbladet: Polismästaren och Riddaren CARL HERIBERT MALMROS född 22 febr. 1877 död 15 nov. 1930 Sörjd och saknad BARNEN. Tragisk cliffhanger som heter duga. Boken börjar med en skildring av en småstad. Söderås heter den. Stadens nye polismästare är född på annan ort, inflyttad i fyrtioårsåldern och tycks vara en sympatisk karl, om än svår att få riktigt grepp om: han groggar i konstigt sällskap på Statt och hans hustru är en smula simpel. Låt gå, tänker de flesta, utom den pompösa storsvensken fabrikör Berggren. En stökig strejk på fabriken fordrar polismästarens ingripande – och Söderåsborna kan äntligen enas om att Malmros är en flat sossekrypare som inte bestod provet.
Det är handlingen i bokens första del ("Tre strejkbrytare hämta pilsner" – hur bra rubrik?). Det följer två till. Början är en enda rad lustiga karaktärsteckningar, som inte skulle kännas fullt så karikatyrartade om inte för en viss nonchalans i övrigt: man får aldrig veta vad fabriken tillverkar, knappt hur staden ser ut och dagstidningarna anonymiseras. Men konturerna framträder av ett typiskt Wadköping med dess snusförnuftiga borgare och stormar i vattenglas; stilistiskt har Hjalmar Bergmans hetsighet växlats in mot mer samlad formuleringsglädje, bara något preciös. Och huvudpersonen står ovanligt apart där i mitten. Han är ingen småstadsmänniska. Men frågan är vad han är, och det vet han inte själv.
Inte mer än att han bär på en ångest. Eller rädsla, som han säger. Bokens mittersta och längsta avsnitt är Malmros terapeutiska memoarer, ett försök att betvinga denna rädsla (tyvärr en mindre effektiv metod än alkoholen, ska det visa sig). Det blir många pojkminnen, från busstreck upp i gymnasistens och studentens filosofisk-religiösa sökande. Ingen av hans självvalda mentorer kan skaka av honom uppgivenheten som följer av den fria viljans icke-existens … han gräver i Nietzsche, Schopenhauer, Ellen Key, någon som heter Høffding – ett långt parti är som ett sammandrag av sekelskiftets idédebatter – och till sist blir det inte så lite sentimentalt. Han börjar tilltala sin vördade dotter, till exempel. Jag förstår inte det här. Jag menar, filosofin kunde jag väl fatta om jag ansträngde mig, även om mycket kring kvinnosaken verkar mossigt. Men varför pågår diskussionen i nära två hundra sidor, och är det meningen att polismästaren ska framstå som klartänkt eller lite överspänd?
Hans mest mänskliga drag är nog medelmåttans. "Nu förhåller det sig helt säkert så, att man inte nödvändigtvis behöver förfalla till bohemeri och haablöse slækt-känslor, därför att man upptäcker sin tankeapparats oförmåga att penetrera Hegel och Boström" – men det gör han. Han är inte klipsk nog att förstå de problem han anser viktigast i livet, och det är en stor sorg. Han tillhör de halvsluga som aldrig blir visa och därför aldrig slutar grubbla. Ska han förstås som en mjältsjuk Chrounschough? Det är nog att göra det för enkelt för sig.
I romanens sista del är vi tillbaka i Söderås, där det planeras för en kungamiddag. Vi är också tillbaka i småborgarnas blick på polismästaren. Hans aldrig sinande bekännelse och självanalys har kokats ned till: "Upproret för en handfull år sedan … Hur hängde det egentligen samman med honom och Lucius … Hans hustru hade varit kaféuppasserska … Han har hyggliga, ordentliga och begåvade barn … Flickan är till och med riktigt söt och har visst gjort ett gott parti med en läkare … Men han dricker … Vem kunde ha trott det, när han först kom hit till stan … Det var allt ett misstag att han nånsin kom hit … Varför gifter han inte om sig …" Kontrasten är fruktansvärd!
Han är värd att tycka synd om. Han fäktas med sig själv för att bli fri, nu på sitt yttersta, men blir bara fri från sina irrelevanta fix idéer. Tragedin som utspelar sig på stadshotellet blir tvunget både storslagen och löjlig. Den slutar i något ganska patetiskt som jag inte fattar poängen med, men vid det laget har jag accepterat att man inte kan begripa allt. För mig framstår romanen i sin helhet som en skuggbild av något en gång starkt och meningsfullt, men vars premisser blivit frånsprungna. Jag förstår inte hur de tre delarna hänger ihop, mer än rent ytligt. Jag tror jag missförstår Malmros egentliga tragedi. Det som talar för Gustaf Hellström som författare är att romanen lämnar mig inte bara perplex utan märkligt berörd.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar