Jag tänkte läsa den ett par gånger till, för jag skymtar något här som jag inte får grepp om. Men jag är varken kritiker eller forskare och nöjer mig för stunden med några anmärkningar. Till att börja med en helt personlig: det är konstigt att jag inte läst mer Ann Jäderlund. Hennes idiom är precis min grej, det korthuggna och konstiga med överraskande syntax och neologismer.
Den här boken rör sig bland sol, vind och vatten. Det talas, konsekvent i centrerad kursiv, om "djup vind / i de djupa / träd / som är / djup vind / djup vind" och "det kan vara / forsen det kan / vara solen som / hjälper forsen". Solen kan också vara ett hot. Vid sidan om naturkrafterna myllrar det av växter med obskyra namn: "grusviva / ärvara / alruna / sömnrot". Finns alla på riktigt? Många dikter är endast uppräkningar av sådana. Det är ingen präktig storflora. Jag får bilder av rötter och ogräs, kanske läkeörter.
Några få teman moduleras i korta och kryptiskt precisa dikter över 180 sidor i ett tiotal avsnitt, och oundvikligen läser jag in en berättelse. Det är en berättelse om en kamp mellan två subjekt, ett mänskligt och ett icke-mänskligt. Naturen kunde man kalla det; i texten står "materien". Människorösten önskar att "lägga sig slutt / brant krank / i materien / där själen / tager rot" och kallar på den: "kom kom till händerna sand". Genom ett magiskt mässande försöker människan bemäktiga sig växterna, vinden och vattnet för att förenas med materien. Några växtglosor återkommer som trollformler. Besvärjelserna omväxlar som i in- och utandning med ett alltid överrumplande jagperspektiv: "igår / jag gick upp / för berget / […] / det var / kusligt". Sådana mänskliga känslor befäster främmandeskapet.
Här och där står ord i mindre stil: "ä l v ä x i n g / å k e r v e n". Nästan alltid samma slags växtnamn som radas upp i ramsorna. Jag läser dem som naturens egen röst. Spärrningen och den mindre storleken signalerar hotfull viskning, men kanske också att de inte ska läsas som svenska, utan som översättningar från ett ordlöst språk. Här retas den materia som människan vill nå. Människan är dömd att interagera med världen genom språket. De många skeva orden som "evarligen" och "enslik" – funktionsord, språkets dödkött! – kan läsas som försök att spränga sig fri från tvånget att betyda. Nonsens är närmare verkligheten.
Men så småningom omslingras de båda rösterna (mest från sida 139). De trängs i samma dikter och naturrösten yttrar människoglosor som "e v i g e l i g e n" medan växtnamnen ställs på etymologiska led: "losta losme / av lodsme till ludd".
Jag kanske övertolkar, och jag kan inte säga att jag förstår hur det "slutar". Man kan också bara låta sig förtrollas av de suggestiva namnen, de karga rytmerna och det melankoliska måleriet av dröm, ruderatmark och hjärta. Eller om det är en blommande äng. Bra är det i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar