De atenska tragedierna uppfördes som bekant i grupper om tre. Det kunde nog bli rätt mastigt, så av tradition rundade man av med comic relief i form av ett satyrspel. Inte en komedi, det är något annat – dem har vi många av, men de tävlade separat. Satyrspelen är ett slags mellanting. Stoffet är mytiskt som tragediernas, men behandlingen muntrare. De obligatoriska satyrerna, pjäsernas kör, är ett slags bångstyriga och plumpa bacchusbusar som rör om i grytan. Det är svårt att säga så mycket mer exakt, för vi har bara ett helt satyrspel kvar: detta. På senare tid (tidigt 1900-tal) har man grävt upp några längre fragment av ett par till.
Handlingen är hämtad ur Odysséen, avsnittet där kyklopen Polyfemos tillfångatar Odysseus besättning för att äta upp dem, men blir lurad att dricka sig redlös, så att Odysseus kan sticka ut hans öga och befria sina män. Eftersom Odysseus har presenterat sig som "Ingen" ropar Polyfemos att "Ingen har gjort mig blind!" och verkar därför som ett fån medan hjältarna seglar iväg.
Allt det här är med i Kyklopen, men därtill ett gäng satyrer (kören) och Silenos (en sorts chefssatyr, kan man säga) som redan sedan en tid är slavar hos det enögda monstret. Odysseus anländer, möter Silenos och byter till sig lite av hans husbondes mat mot en lägel vin. Kyklopen dyker upp, och nu ljuger Silenos att Odysseus har stulit fåren och osten; efter lite debatt om moral och gudlöshet äter kyklopen upp ett par besättningsmän, och sedan går allt som hos Homeros förutom en lustig scen där kyklopen och Silenos sitter och super, och att kören i sista stund krånglar sig ur att behöva hjälpa Odysseus med hans plan. Men de får ändå följa med på båten därifrån.
Det är en vanvördig bearbetning av en förvisso lättsam homerisk episod: lustigt, dråpligt, rentav slapstick (den blinde kyklopen "slog huvut i / och spräckte skallen" när han jagar Odysseus), kvicka repliker, mycket fylleskoj och ett vågat våldtäktsskämt. Det sistnämnda är svårsmält idag förstås, men framför allt får jag känslan att den egentliga behållningen infinner sig först om man har en riktig relation till satyrfiguren, kort sagt, om man var grek. Intrigen är lite vårdslöst tillyxad och det verkar räcka att satyrerna är närvarande för att det ska bli kul. Sedan ska man ju inte glömma iscensättningen heller, hur nu den såg ut. Men även för en nutida barbar framgår en stämning av komisk urladdning … jo, det är nog kul trots allt!
Jag fastnar lite i Björn Collinders översättning. Den är inte helt oäven, särskilt rytmerna har han fått till snyggt (och säkerligen originaltroget, där tar jag honom på orden). Men glosor som "trälj", "spilkum", "rämja" och naturligtvis "drott" skär dissonant genom det uppsluppna. Det står "drap" och "vrok" (dräpte och vräkte säger jag) och demokrati blir till "folkhem". Den "stilistiska figur som kallas hypallage" översätts ordagrant, fastän "lammens bräkning längtar till dig" är nonsens på svenska (vi säger "de bräkande lammen"). Även om resultaten ofta är humoristiska formuleringar verkar de konstruerade av en ganska humorlös person med visst Tegnérkomplex.
Måste läsas en gång till. Det får bli när jag hunnit igenom Aristofanes också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar