Den här boken hittade jag på ett antikvariat i Vannes. Kan jag rekommendera! Den har varit nattduksbordsläsning ett tag.
Yourcenar var en mångsidig författare på det där lite svåröverskådliga sättet. Förutom romanerna (som hon gärna omarbetade genom halva livet), memoarerna och essäsamlingarna ägnade hon sig åt översättning. Här har hon samlat ett fylligt urval av grekiska diktare, ordnade kronologiskt från Tyrtaios på 600-talet f.Kr. till tusen år yngre bysantinska epigram – inalles över hundra poeter. Var och en presenteras så kort eller långt som Yourcenar finner gott, om det är en halv eller sju sidor.
Hela boken är rakt igenom personlig. De allra största namnen – tragöderna, och inte minst Homeros – närmar hon sig med vördnad och översätter bara fragmentvis. Sapfo får mindre utrymme än Theognis, men av Theokritos dristar hon sig till tre hela idyller. Hon fördjupar sig i Empedokles men struntar i Parmenides. Men hon motiverar sig väl, och man förstår att om resultatet är en försvarligt representativ bild av den grekiska antiken så beror det på blotta mängden, för hennes metod är uppenbart att översätta det hon själv tycker om. Eller ogillar på intressanta sätt. Introduktionerna är fulla av värdeomdömen i den franka och upphöjda stil som anstår en ledamot av Franska akademien (om Paulus Silentiarius heter det, och detta klarar jag inte av att översätta, att "sur les quatrevingts épigrammes environ qu'on a de lui, il faut en défalquer une moitié, que leur érudite banalité rend interchangeables avec celles de tous les lettrés de l'époque"). Läsningen blir som att lyssna på ett exklusivt privatseminarium, som inte förutsätter några förkunskaper så mycket som ett genuint intresse. Föreläserskans många associationer till österländsk religion, och särskilt buddhismen, hör till de egenheter man får på köpet.
Lika fri som hon varit i sitt urval är hon i översättningen. Men här gör man bäst att läsa förordet. Svensk och fransk tradition ser mycket olika ut. För oss är det en självklarhet att vers i original ska bli vers på svenska, så långt möjligt med bevarande av versmåtten, och något alternativ har i princip aldrig övervägts seriöst sedan vi började översätta antik litteratur (sjuttonhundratalet ungefär). Yourcenar ser sig tvungen att försvara samma tilltag. Det normala i fransk kontext är att grekisk poesi återges på prosa – det finns några historiska motförsök, men "den hos oss som nuförtiden översätter på vers riskerar att framstå som eftersläntrare eller frifräsare". Yourcenar lutar mer åt det senare. Eller vad ska man säga om att helt sonika korta ner Sapfos mest kända dikt, fragment 31, till hälften? Och att byta namn på det döda barnet i ett gravepigram, från Nikoteles till Theon (Kallimachos, Anth. Pal. 7.453)? Verser läggs till, kastas om, dras ifrån – och hon är väl inte ute på hal is så mycket som på outforskad mark. När Isabella Nilsson låter en 1920-talspoet skriva om My Little Pony är det en trotsig lek med konventionen. Yourcenar är minst av allt en spjuver; hon fäktar med macheten för att röja upp sin väg.
Argumenten mot att översätta metriskt låter i stort sett lika oavsett språk, i korthet: den stränga formen tvingar en till alltför stora kompromisser med innehållet. Det är lätt att svara: förnumstigheter! Den största kompromissen av dem alla är att låtsas som att formen är egal. Men man måste tycka synd om fransmännen: deras språk är hopplöst befriat från rytm. Inte ens en jamb kan de prestera. De får nöja sig med att räkna antal stavelser per rad. Någon gång fastnade man för tolv – det är alexandrinen, och den har sedan fått tjäna till epik, elegier, lyrik och dialoger utan urskillning. För att något mer få det att låta som dikt är det regel att rimma. Det hedrar Yourcenar att hon försöker tänja på både rim och stavelseräkning ibland, men det blir faktiskt bäst när hon håller sig till den klassiska alexandrinen.
Den gör sig många gånger oväntat bra. Ibland gör den dikterna bättre. (Nu får jag ju lov att citera på franska.) Se den här dikten av Alfeus av Mytilene (Anth. Pal. 9.526):
Barre l'accès, ô Zeus, des sommets surhumains
Et ferme les portails de la cité des dieux!
Rome a tout pris, les champs, les villes, les chemins,
Et la terre et la mer. Défends au moins les cieux.
(Zeus, spärra av de övermänskliga höjderna
och stäng portarna till gudarnas stad!
Rom har tagit allt, fälten, städerna, vägarna,
och jorden och havet. Försvara åtminstone himlen.)
Originalet är elegiskt distikon, orimmat naturligtvis, stödjande sig endast på rytmens alternerande rader hexa- och pentameter. Med rimmet tillkommer en snits, en knorr på ändan, som den antika versen kunde må bra av. Att avsluta en vädjan till Zeus med att rimma cieux (himlar) på dieux (gudar) knyter ihop dikten med en liten rosett, och man känner att här slutar dikten, den kunde inte fortsätta längre. En del av den effekten ligger i semantiken, och verkar alltså även i originalet. Men halva förlösningen är rimmet.
I dikter med banalare eller vardagligare ämne skapar rimmen en rytm av förväntan och infriat löfte som håller intresset vid liv (Agathias Scholastikos, Anth. Pal. 5.297):
Nos frères sont heureux plus que nous, pauvres filles.
Un garçon peut sortir avec ses camarades,
Et jouer avec eux, et leur dit les vétilles
Qui l'affligent, et va se distraire aux parades […]
(Våra bröder är lyckligare än vi, stackars flickor.
En pojke kan gå ut med sina kamrater
och leka med dem, och berättar om struntsaker
som plågar honom, och roar sig på parader […])
Min prosaversion är förstås meningslös. Grekerna måste ha känt sig tillfredsställda med sin bundna rytm, och visst finns något stilrent i det. Men de gick miste om den franska elegansen i välfunna rim. Här måste sägas att svenska rim ofta blir tunga och sökta i jämförelse; franskan trippar fram på lätta skor.
Detta till rimmets försvar. Naturligtvis blir det lika ofta en belastning, inte minst i längre berättande dikter där man bara vill flyta med men trasslar in sig i rosetterna. Sapfos enkelhet smetas ut. Men: varje översättning är en vinst, även den som får Aischylos att låta som Racine (jag måste läsa Racine snart!).
Av de mig okända poeterna uppskattar jag särskilt några som skriver om djur: Zonas från Sardes dikt om bin är rar (Anth. Pal. 9.226), liksom Bianor om hästar och kor som far illa (Anth. Pal. 9.295 och 10.101). Finns Oppianos dikt om fiskarna på svenska? Bokens titel är hämtad ur ett epigram av Markus Argentarius (Anth. Pal. 9.270), där en sångare som "dansar och sjunger hela natten med rosor i håret" pekar på himlen till sitt försvar: även där finns ju både Kronan och Lyran (stjärnbilderna). Så irriterande att vi gör skillnad på krans och krona och att Kronan heter just så.
Slutligen vill jag lägga till handlingarna att jag själv har översatt 0,22 % av Antigone till fransk alexandrin för att bevisa att det går:
Ô ma très chère sœur germaine, mon Ismène,
Vois-tu un seul malheur engendré par Œdipe
Que Zeus ne jettera sur nous pendant nos vies ?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar