Det fanns mer att hämta av provokativ cynism om att vara främling i Japan än vad som rymdes i Territoriella anspråk. Uppföljaren slår an en något tröttare ton. Berättaren (en ung man även här) har bott i Tokyo i elva år och inser mycket väl sitt ringa värde på arbets- och kärleksmarknaden. Hans japanska flickvän har lämnat honom och han ligger risigt till på jobbet. Förlorar han sin anställning på rekryteringsfirman är han en tomhänt och oönskad nobody – och hans visum ryker rätt omgående. Han måste hitta ett sätt att klamra sig kvar.
Premissen är krass och realistisk, vilket går väl med cynismen. Både väst och Japan kan gott få smaka hans världsförakt och smårasistiska analys – de plötsligare utfallen mot flyktingar och feminism är lika ihåliga som i debuten, men uttalas åtminstone från en förlorarposition. Att låta allt utspela sig på kontoret och i lägenheten är ett både klokt och modigt val efter förra bokens roadtrip. Skildringen av hårda chefer, löjliga salarymen och karriärssugna expats blir som en mörk Stupeur et tremblements (aktuell i svensk nyöversättning, förresten), med humorklimax i scenen från en dekadent firmafest. Den fiktiva intrigen ger en boost åt vad som annars vore en intressant, personlig essä om japanska hierarkier, specifika kulturskillnader och främlingskap.
Drygt hundra solida sidor, och jag var beredd att skriva ett ganska entusiasmerat inlägg. Dessvärre har Wachtmeister bestämt för sig att skriva roman, och till slut kan han inte hålla inne med handlingen längre. Huvudpersonen hittar på att isolera sig i sin lägenhet för att sedan ta sig ut och söka upp en gammal vän som snickrar buddhor i en förort, och så leder det ena beslutet till det andra. Problemet är att hela texten bygger på berättarens smått uppblåsta cynism, som aldrig riktigt får psykologiskt fäste; det gör inget så länge han bara är språkrör för iakttagelser, men när han också börjar företa sig saker blir allt han gör till godtyckliga poser. Att han plötsligt skulle engagera sig i täljning är inte trovärdigt, och varför skyggar han för kompisens supande när han nyss sänkte åtskilliga Suntory i sin lägenhet? Vad har hans hat mot Philip Glass med något att göra? Berättandet tyngs också av åtbörder typ hämta den grejen och ställa den där.
Att poängen egentligen är idéerna som gestaltas vore en bättre ursäkt om prosan aldrig haltade. Så här kan det låta, och det är inte så farligt kan man tycka:
Jag har alltid hävdat sexets oumbärlighet för integrationsprocessen. Vilken starkare symbol för tillmötesgående och förening finns än en kvinnas omfamnande kropp? Det är en stor och viktig landvinning, som ett första jobb, eller ett beviljat uppehållstillstånd, åtminstone för mannen. Antagligen har det med själva penetrationen att göra. Om samma sak gäller för kvinnan är jag därför osäker på. Hon är, som bekant, inte en penetrerande varelse.
På ytan provokativt, men tanken i citatet är ofärdig och stilen utan spänst. Det är den tråkigaste kritiken att ge en bok: den hade funkat om den bara var bättre! Jag försökte undvika att nämna Houellebecq, men det vore väl ändå nästan oansvarigt, så uppenbara likheterna är. Till och med svagheterna, för även fransmannen sladdar med intrigen ibland. Men han gör det med schvung … En helt misslyckad roman är det här inte alls. Halvvägs in är den starkare än debuten, men synd sedan på förfuskad potential.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar