På tal om franska böcker konstaterade jag någon gång att man får ta vad som gives ute på loppisarna, och detsamma gäller de tyska. Den här boken kände jag vid närmare betraktande igen från ett avsnitt av Historiepodden, ett av de bättre om jag minns rätt.
Sebastian Haffner (en pseudonym) var en tämligen välkänd tysk journalist under nittonhundratalets andra hälft, verksam delvis i engelsk exil efter sin emigration 1938. Han utvecklade sitt stränga motstånd mot nazisterna i flera böcker, varav denna, författad 1939, var den första. Den färdigställdes dock aldrig, utan påträffades först efter hans död i ofullbordat manuskript. I samtida korrespondens ska han ha kvalificerat projektet som en "politisk självbiografi", vilket är en passande benämning.
Haffner återberättar sitt privatlivs historia från barndomen till och med 1933, året då Hitler slutgiltigt grep makten. Genom sitt individuella öde vill han illustrera den vanliga tyskens förhållande till den politiska turbulens och inte minst de nationella stämningar som svepte genom landet under tiden från första världskriget till trettiotalet, för att visa hur nazismen kunde bli möjlig. Det är berättelsen om en generation. Haffner föddes 1907 och var barn under kriget. Den formativa upplevelsen däri var inte våldet, inte ödeläggelsen – för av det såg de flesta tyskar föga, som inte befann sig vid fronten – utan känslan av kollektiv uppslutning kring en lek. Man följde girigt rapporteringen om vunna och förlorade slag, jämförde siffror på döda och tillfångatagna som om det vore resultaten i en fotbollsliga. Genom propagandan upplyftes krigshändelserna till det viktigaste av allt, det enda sant verkliga, men det var en verklighet som för människorna utspelade sig i en abstrakt föreställningsvärld. När kriget en dag var slut, och Tyskland mot all tänkbarhet hade förlorat, förstod man ingenting. I den nationella yran hade bara funnits plats för en vag idé om krigsslutet som en slutgiltig seger, inte som detta, lekens plötsliga upphörande och Tysklands förlust!
Men man behövde inte komma tillbaka till verkligheten. Efter kriget kom novemberrevolutionen; nu syntes våldet på gatorna, men skenbart slumpmässigt och utan begripligt sammanhang med tidningsrubrikerna. Sedan hyperinflationen, ännu ett rus. En hel generation tyskar växte upp med erfarenheten att allt var lika möjligt och omöjligt, inget lika verkligt som det man vill ska vara sant, inget mer lockande än äventyret. Hitler drar nytta av folkets önskan att bli hypnotiserade och politikernas flathet. Även efter maktövertagandet lever tyskarna vidare i "ett slags narkos" – på ytan business as usual (Haffner använder gärna det uttrycket) men därunder ständigt hot om våld. Det faktiska våldet sker nästan alltid någon annanstans, utom synhåll.
Författaren är född i den bildade borgarklassen och delar dess värderingar. Han står för en vidsynt liberalism inom ramen för de preussiska ämbetsmannaidealen och utbildar sig till jurist för att tjäna sin stat som sin far före honom. Att statsmakten usurperats av avskum äcklar honom, och att de anrika rättsinstitutionerna förvrids till parodier på sig själva inom loppet av några veckor framstår som själva inbegreppet av nazisternas hån mot alla äkta tyska värden. Otäckt mycket påminner om nutiden, som bekant, men kanske inte den politiska utvecklingen lika mycket som Haffners inställning till den: extremhögern är farlig och avskyvärd, vänstern godtrogen, trångsynt och saknar tydlig övertygelse. Han klandrar den vanliga reaktionen att rikta större ilska mot de fega förrädarna som släppte fram nazisterna än mot nazisterna själva, och att han själv inte faller i fällan är tack vare hans ofelbara luktsinne – han återkommer till nazisternas "stank" och anser det förmodligen ovärdigt att kritisera deras politik med rationella argument.
Jag har fastnat vid fonden, men i förgrunden står Haffner själv och hans minnen av familjelivet, nöjesliv, relationen med en judinna, utbildning, vänner – och politiken som tränger sig allt djupare in i livets alla beståndsdelar för varje vecka som går – allt berättat i en litterär stil som närmar sig romanen. Emellanåt är det vanskligt att säga vilka konstnärliga friheter han tagit sig i detaljerna, men det är väl inte heller avgörande. Obehaglig läsning. Eftersom boken aldrig färdigställdes slutar den tvärt med många lösa trådar. Tyskan var fullt förståelig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar