En av mina många litterära ambitioner är att lära mig att läsa poesi. Det låter ju löjligt, och ännu löjligare är förstås att inte bara sätta igång utan istället läsa essäer om poesi.
Det här är en personligt hållen betraktelse om det att läsa dikter, om hur (uthålligt och nyfiket), när (i lugn och ro) och framför allt varför. Sistnämnda åskådliggörs genom exempel, hela dikter och utdrag som till synes självmant hittar fram ur författarens djupt och länge poesibadade minne, allt från T. S. Eliot till "I en sal på lasarettet". Även om många dikter analyseras rätt så noga är det fritt från systematik och poängen är aldrig avslöja diktkonstens knep utan att så långt 170 sidor förmår dra undan skynket till läsningens fenomenologi. Frågan är vad läsningen gör med oss och varför vi åtrår detta, och om man inte gör det, varför man borde överväga det, och hur man i så fall gör sig mottaglig. Jag är tacksam för erkännandet att det är svårt. Att ta poesin på allvar kräver vilja, möda och tid – tid att läsa, läsa om, låta vara och läsa om många gånger igen. Belöningen kommer först efter envist arbete. Det är fordrande, men det passar mig, och kan jag så finna hälften av den rika läsglädje som Schiöler förmedlar i sin lekfulla och inspirerade bok så är det värt det. Jag ser vad som står att vinna med ansträngningen att öppna sig och jag känner mig redan modigare. Slut på förhalningen – dags att läsa dikt!
Tack!
SvaraRadera