Detta blev min andra Bove, efter novellsamlingen jag läste i höstas, men det här är hans mest kända verk. Det rör sig om hans debutroman, som på svenska förstås heter Mina vänner.
Victor Bâton är en ung man som bor i en risig vindsvåning i ett fattigt kvarter i Paris. Han arbetar inte utan lever på sin magra invalidpension som före detta soldat (i världskriget får man förmoda), och ägnar dagarna åt att driva runt planlöst på stan. Detta gör han i jakt på vänner. Han är nämligen helt ensam, och det plågar honom något så fasansfullt. En vän skulle ge livet mening och fylla ut alla hans existentiella tomrum.
Fem olika personer i var sitt avsnitt – främlingar han springer in i på stan – turas om att vara objekt för Victors suktan efter vänskap. Åh, vad han är ensam och eländig, vad han behöver en vän! Men det blir aldrig som han tänkt. Han målar upp storslagna visioner om deras innerliga samliv, helt utan ömsesidighet. Och när illusionen rasar samman kan han vältra sig i sin olycka.
Victor är fattig, och två av de inbillade vännerna står tydligt över honom i social rang. Det verkar vara en trygghet för honom att vara underordnad, för det låter honom å ena sidan intala sig att han är på väg att avancera till den välbeställdes nivå, och ger honom å andra sidan stort utrymme att självömka när allt går åt skogen. Allt handlar om maktförhållanden för honom. Upptagenheten vid vad människor tänker om honom förhindrar all naturlighet. I det dråpligaste kapitlet står han vid kajen och spelar självmordsbenägen för att väcka förbipasserandes sympatier. Han tilltalas av en man som visar sig stå i fullt beråd att dränka sig på riktigt, vilket gör Victor besvärad, men han lyckas locka undan mannen till en restaurang där han bjuder honom på lunch. Mannen är en ännu fattigare stackare än Victor, vilket irriterar honom, även om det ger honom en chans att visa sig storsint. Men ur det växer ingen vänskap. När han till sist träffar någon ungefärligen socialt jämbördig och som dessutom visar honom visst intresse, då ger han genast upp tanken på fortsatt kontakt.
Stilen är enkel med raka, korta meningar. Victor beskriver sitt elände med vad som ger sken av naiv uppriktighet, alltifrån de detaljerade beskrivningarna av hans fuktskadade möblemang till de teatrala veropen över hans öde. Det är en transparens som inte går att värja sig mot. Men helt uppriktig är han väl inte, för är det verkligen vänner han söker, eller bara ursäkter att jämra sig? Kanske går det inte att säga, och jag tror att han är värd att tycka synd om ändå, så sorglig som han är.
Jag har läst en utgåva på förlaget L'arbre vengeur (en blå bok), som i slutet infogar novellen "Un autre ami". Den fanns med i samlingen jag läste tidigare, där med titeln "Ännu en vän". Även i denna är huvudpersonen Victor Bâton och den kunde i princip vara ett kapitel i Mes amis.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar