Vilken sällsynt rik bok! 700 sidor som var och en gör skäl för den anspråksfulla titeln.
Lärarinnan Ida blir vintern 1941 våldtagen av en tysk soldat i Rom. Hon föder sonen Useppe. Honom ska hon skydda från allt ont. Det dröjer innan kriget gör sig påmint på allvar i Rom, men när det väl börjar skaka om deras liv måste Ida kämpa i allt värre panik: för mat, för husrum och för att till varje pris dölja sitt judiska påbrå... Äldste sonen Nino är en slyngel som helst drar ut på gerillaäventyr – fascist, kommunist eller anarkist som det faller sig häftigast. Familjens vänner – partisaner och kamrater på ett härbärge – förtärs av nöd och fasa men i mitten står lille Useppe som oberörd. För han är godheten själv.
Långt ifrån allt berättas ur Useppes perspektiv, men han finns alltid där, som ett facit när allt är på tok. Bomberna, fattigdomen, de vidriga ryktena från nazilägren, allt kontrasterar mot hans oskuldsfullhet och enkla lycka. Jag tänker på furst Mysjkin i Idioten (och visst får även Useppe epileptiska anfall). Spänningen mellan gott och ont ger spänst åt hela berättandet, och som hon kan berätta, Morante!
Jämförelsen med Dostojevskij ska inte dras för långt, för om han klafsar ner sig med flit i tillfälligheter och detaljer har Morante hela tiden överblick. Och ett ärende. Hon vill visa att historien är en enda lång avskyvärd skandal. För den skull tar hon hjälp av all sin kärlek till människorna och berättar med fart och liv så man ser genom sidorna hur hon är alldeles stinn i blicken. Det hjälper att ha rollfigurer att fästa den i. När de vartefter trillar bort tränger mot slutet en sentimentalitet fram som jag inte kan greppa riktigt (fågelkvitter och talande hundar...), men är det dåligt? nej – hur som helst hade jag aldrig vågat yppa en invändning mot en så självsäker författare.
(Återpublicerat från Instagram.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar