Kall hud (Albert Sánchez Piñol, 2002)

Den här boken har en mörk och mystisk akvarellmålning till omslag och baksidestexten utlovar "våldsamma strider mellan människor och grodmonster" – nu är väl inte det min mest bekväma genre, men någonting gav mig intrycket att jag höll i en unik och otillräckligt uppskattad pärla.

Det utspelar sig på en gudsförgäten ö inte långt från Antarktis, där huvudpersonen landsätts för att avlösa den tidigare anställde på en väderstation.  På den lilla ön finns en fyr, bebodd av en tystlåten man som verkar ha något att dölja.  Ganska snart visar det sig att ön om nätterna invaderas av elaka grodmonster, slemmiga människoliknande varelser som beter sig mycket hotfullt och skräckinjagande.  Huvudpersonen och mannen i fyren slår sig motvilligt samman för att med våld avvärja odjurens angrepp.

Efter en stapplande och inte helt stilsäker inledning, där vi får veta lite onödigt mycket om huvudpersonens bakgrund som irländsk motståndsman, kommer berättelsen snart på banan och utvecklas till en ganska rafflande historia med äventyrsinslag.  Om det bara kunde fortsätta så!  Tyvärr vill författaren förmedla något viktigare med sin bok, blir man omsider varse.  Allt det spännande och suggestiva får stryka på foten när han med tröttsam övertydlighet ska trumma in sina förnumstiga klokskaper om rädsla, våld och människans ondska.  Av den potential som premissen utlovar blir ett plaskigt ingenting.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar